• gamla bracke.se
• / Turist
• /

  Från Forntid till Försvenskning

Nordiska sjuårskriget
Nordiska sjuårskriget utbröt 1563 och var en fejd mellan den svenske kungen Erik XIV och danska kungen Fredrik II. Norge var vid denna tid lydrike under Danmark. Redan Gustav Wasa hade visat intresse för att införliva Jämtland med Sverige. Fördelarna var flera, skinn och järn var en eftertraktad exportvara vilket det fanns rik tillgång på i området. Koloniseringen av lappmarken hade också blivit så omfattande att stora delar av Sverige lätt kunde bli avskuret vid ett anfall västerifrån. Sträckan mellan Jämtlandsgränsen och Bottenhavskusten är relativt liten och skulle bli lätt för Danmark- Norge att försvara.Erik XIV utnämnde hösten 1563 fransmannen Claud Collart till befälhavare i norr. Han lyckades snabbt erövra både Jämtland och Tröndelag. Collart förlorade visserligen Tröndelag redan på våren 1564, men Jämtland och Härjedalen kom att bli kvar i svenskarnas våld under hela det återstående kriget. Jonas Jönsson utnämndes till fogde för provinsen och svarade för Jämtlands förvaltning under större delen av kriget. Hans räkenskaper för dessa år finns bevarade och ur dem kan man utläsa att området 1565 hade totalt 80 bönder, varav 38 i Revsunds socken, 22 i Sundsjö socken och 20 i Bodsjö socken.Jämtarna fick erlägga skatt till staten och tionde till kyrkan efter gammal vana. Under ockupationen köpte också fogden upp en mängd pälsverk för transport till skinnkammaren i Stockholm. Enligt tiondelängderna från 1566 framgår hur många som skulle betala tionde till kyrkan. I längderna anges oftast bra förnamnet på personen och vilken by denna bodde i. Några undantag är när två personer i samma by hade samma förnamn, då anges också efternamnet. Då det gäller både skatt till staten och tionde till kyrkan är det de jordägande bönderna som betalar. Därför förekommer det nästan enbart mansnamn i dessa längder. I enstaka fall förekommer det kvinnor och då handlar det om änkor med minderåriga barn. När sönerna blivit vuxna övergår gården och ansvaret för skatt och tionde till dem.Förteckningen över bönder som skulle betala tionde i Revsunds socken 1566 visar att här finns totalt 39 mantal fördelade på 19 byar. Dessa var Tool i Hållborgen; Brudde och Jon i Anviken; Herman i Förberg; Anders, Oloff, Päder och Vidua i Gällö; Arne i Ubyn; Siordh i Hovdsjö; Eskill, Oloff och Jöns i Grimnäs; Önde, Nils och Otte i Mälgåsen; Björn, Erick Swensson, Erick Ingebrijctsson och Ingelbrijcth i Stavre; Anun, Erick och Päder i Ammer; Jöns i Nor; Gussom och Päder i Gåsböle; Oloff i Rind; Oloff i Ösjö; Tooffue och Gunnar i Brattbyn; Enickiann i Fjäl; Päder och Swen i Döviken; Enckian i Sund samt Jöns, Eskill och Lasse i Värviken.I Bodsjö socken fanns totalt 27 mantal fördelade på 10 byar. Dessa var Jöns, Eskill, Nils, Anders och Raffual i Sidsjö; Spielle, Oloff, Widbjörn och Jöns i Hunge; Gulle i Kälen; Lasse Oloffson, Lasse Gullesson och Päder i Finnäs; Oloff i Bodsjöbyn; Jon och Erick i Flatnor; Tomas och Stenn i Höviken; Swen och Enckian i Böle; Faste i Forsa samt Haftord och Påål i Våle. I Sundsjö socken fanns totalt 23 mantal fördelade på 12 byar. Dessa var Gäfflogh, Seger, Enckiann; Anders och Jons i Fanbyn; Swen och Jacoop i Marsätt; Jonn och Carinn i Lövsta; Brudde i Hosjö; Jons och Salmon i Björsjö; Päder och Oloff i Mjösjö; Enar på Åsen; Oloff i Boggsjö; Björnn och Brudde i Tavnäs; Michill, Sedwasth och Palme i Sörviken; Nilss, Björnn och Ingerdh i Landsom; John och Päder i Stamnäs samt Oloff i Torsäng.När man försöker räkna ihop antal mantal och bönder med namnen på listan så får man det inte att stämma. Detta beror på att mantal är en form av standardmått. En gård kan bestå av mindre eller mer är ett mantal då också ägoförhållandena till gårdarna är något komplicerat med bönder som äger delar av gårdar, som de bor på och brukar, men även delar i andra gårdar, så blir räkningen än svårare. Dessa förhållanden bottnar i att gårdslotter ärvs av barnen, men att alla av dessa inte bor på samma gård. Tolv edsvurna i varje tingslag tillsattes för att ansvara för skatteuppbörden. Vilka dessa var för Revsunds tingslag framgår av följande skrivelse.Vi tolv edsvurna som härefter nämns; Ketill i Oppne, Herman Förberg, Erick i Stavre, Björn i Tavnäs, Arne i Ubyn, Oloff Gulleson i Kälen, Salve i Björsjö, Per i Döviken, Joen vid åen, Jöns i Grimnäs, Pär i Mjösjö, Eskill i Grimnäs bekänner och fullkomligen tillstå, att vi blev satta i dom till att rannsaka om kronans skatt och avgäld här i tingslaget och vi har rannsakat det, så som vi vilja antvarda Gud både liv och själ, att denna skattebok är riktig såsom den av ålder av våra föräldrar har utgjort. Och vad annorlunda med tiden finns ville vi blivna förmindre män. Till visso att så i sanningen är trycker vi vitterligen fyra mäns signeter här under. Datum Revsund 28 maj anno 1567.I räkenskapsböckerna finns också uppgifter från tingen ute i bygderna Revsunds tingslag som omfattar Revsund, Bodsjö, Sundsjö och Bräcke socknar är Lasse i Värviken länsman. På hösttinget 1565 blev en del jordparter förbrukade, dvs indragna till kronan, för att ägarna hade rymt. Varifrån och i vilket sammanhang rymningen försiggick framgår däremot inte. De förbrukade jordparterna är en broderdel i Gåsböle, en broderdel i Västergården i Anviken och broderdel i Östergården i Anviken. På samma ting dömdes Brodde i Anviken att betala böter för att han hade kallat son granne tjuv och inte kunde bevisa att så var fallet.På hösttinget 1566 fick Niels i Mälgåsen böta för att han bedrivit hor. Önde i Mälgåsen fick böta för möskändning och Jacop i Marsätt fick även han böta för samma förseelse. På vintertinget 1566 blev Peder i Stamnäs dömd för att han slagit Kiell i Stamnäs med en yxa. Dessutom fick även böta för att han hårdragit och slagit Peder i Mjösjö med en yxa. På samma ting blev jordparter indragna till kronan för att ägarna till dessa, som var uttagna till knektar, rymde till Norge då Niels dobblare drog till Stockholm med Jämtfänickan.Troligen handlar det om samma förseelse som på Hösttinget året innan då de förrymda knektarna uppges vara Michil i Gåsböle, Niels och Jöns Påwelson i Anviken samt Jöns Gutzorson i Anviken. På hösttinget 1567 fick följande personer betala böter då de hade försummat att gå till kyrkan en bönedag. Dessa var Nils i Mälgåsen, Anders i Gällö, Ingrid i Anviken, Eskil i Sundsjö, Jens i Nor samt Oloff i Gällö. Peders hustru i stamnäs och Lasses hustru i Stamnäs dömdes till böter för att de hade stulit en halvfjärding mjöl.Swen i Marsätt dömdes att betala böter för att han försummat lägergång. På vintertinget 1567 dömdes Oloff Hermansom i Förberg att betala böter för att han olovandes hade farit på en annans fiskevatten. Seger i Fanbyn och hans granne fick böta för att de inte hade byggt de vägar som de hade ålagts att göra. Dessutom indrogs en del pengar till kronan då dess ägare gjort sig skyldiga till förseelsen att rymma till Norge innan striderna började. Gudzorm i Gåsböle fick betala för den del han innehade som hörde brodern Michil till. Samma sak gällde för det innehav Brudde i Anviken hade som tillhörde brodern Jöns. Vid Nyår 1569 gjordes ett infall i Jämtland från den norska sidan och större delen av skatteuppbörden beslagtogs. Fogden Jonas Jönsson försvann ur Jämtland och efterträddes av Sven Birgersson, vilken blev ihjälslagen på hösten vid ett nytt infall från Norge. I december 1570 slöts fred i Stettin, vilken medförde att Jämtland återlämnades till Norge (Danmark) och även kyrkligt överfördes till Nidaros stift.

Berättelser om krig, ofred och finsk invandring
Under sådana här tillfällen, när landet blev ockuperat, var det inte ovanligt att folket flydde ut i skogarna och ofta även till Norge. Det finns också en del berättelser som förknippar vissa platser och händelser med ofredsåren. På Strångberget är upplagt en stenmur i ring där det tidigare lär ha stått ett järnkors. Detta kors har försvunnit från platsen då en bygdebo tagit det för att använda järnet till att sko sina jordbruksredskap med. Enligt traditionen skall detta minnesmärke ha anlagts av norskar i krigstid. På kamhöjden finns en liknande ringmur av sten, som också den enligt traditionen skall ha blivit upplagd av norskar i ofredstid.Grimnäs, som låg vid stråkvägen för framdragande fiender, vare sig de färdades till lands eller till sjöss, var ofta utsatt för plundring och ödeläggelse. Det som befolkningen inte kunnat medföra då de i all hast flydde till sina gömställen i skogarna, blev rövat eller bränt. Man måste ofta fly från hus och hem till vilda skogen då fienden var i antågande, för att återvända till brända hem sedan faran omsider var över. Binnäset skall ha fått sitt namn av att folket på orten under ofredstider flydde hit med sina kreatur, varvid dessa bands under stora furor östligast på näset, avtäljda på ömse sidor, med hål huggna igenom för vidjebindslena.Det var inte bara i Jämtland det var krig och ofred. I Finland, som lydde under svenska kronan var det svåra tider. Berättelser finns om hur de finska bönderna flydde över Bottenhavet för att slå sig ner på en ny plats. En sägen berättar att åtskilliga finnar hitvandrat redan på 13- och 1400-talen och bosatte sig vid Baksjön. Dessa finnar hade rågsved i Gillhov, bl. a på platsen Finnsved, där de slog ur rågen på den fasta snöskaren på våren, råghalmen stackades därpå, efter vilka stackar, visten och märken synts ända till våra dagar.Annars anses finnarna ha invandrat hit i "klubbekrigets" dagar, i slutet av 1500-talet eller början av 1600-talet. Konung Sigismunds ståthållare i Finland, Clas Flemming, förtryckte finnarna till den grad att de, särskilt Österbottningarna, reste sig i mängd mot förtryckaren. De blev dock slagna i flera drabbningar och förtrycket blev än svårare, varför en mängd finnar utvandrade till norrland. Finnarnas hitflyttning skall ha försiggått på så sätt att männen först begav sig hit, slog sig ned på skogarna, röjde och uppförde sina pörten. Deras hustrur däremot stannade ännu en tid i hemorten. De finngubbar, som slagit sig ner i Kälen, stod en vacker morgon på en höjd öster om byn då de fick höra några mycket gälla och kraftiga rop och locktoner. En av gubbarna lär då ha sagt: "Hade det varit i mitt hemland, skulle jag ha sagt att det var min Marin som kouka." Så var dock verkligen fallet. Marin hade äntligen nått målet.

Baltzarfejden och dess följder
Nästa gång ofreden drabbade Jämtland var under Kalmarkriget 1611-1613. Den del av kriget som utkämpades i Jämtland brukar kallas för Baltzarfejden. Den svenska kungen Karl IX hade planer på att utvidga sitt rike i norr och att få kontakt med ishavet. Jämtland och Härjedalen var strategiska landområden då besittningen av dessa säkrade en avsnörning av landet på mitten. Anfallet mot området började i augusti 1611 och anfördes av Baltzar Bäck. Trupperna slog först läger i Stavre. Bäck försökte erövra området genom löften och hot, snarare än genom blodsutgjutelse. Han lovade dem skydd mot dels danskarna och dels svensk plundring om de frivilligt gav sig under svenskt styre. Han hotade med ödeläggelse genom rov, mord och brand om de satte sig upp emot honom. För att underlätta övertagandet skickades det ut en proklamation från den svenska kungen med följande lydelse: Jag Carl, tillbjuder eder dannemän alla, både andliga och världsliga, som uti Jämtland och Härjedalen äro bosatta, vår kungliga ynnest och nåd och allt gott med Gud allsmäktig och kunna där hos samtliga och synnerligen nådeligen föreställa huruledes kungen i Danmark haver omkullslagit och tillintetgjort det vänliga och lagliga fredsfördraget, som uti Stettin år 1570 blev upprättat och nu med krig och fejd oss anfäktar. All den stund eder alla nogsamt är veterligt att det landet Jämtland och Härjedalen har tillförne varit under Sveriges krona och de rättigheter som Sveriges konung däruti hade, blev då uti Stettin uti samma fredsfördrag övergivit Danmarks och Norges konung och samma fördrag är nu brutit av konungen i Danmark, så bör både landet och dess undersåtar falla till Sveriges krona igen, och för den skull, efter I allesamman är utav svenskt blod utsprugna och härkomna, så förmana vi eder att giva eder under Sveriges krona igen och svära oss och efterkommande svenska konungar eder trohet till, så skall er intet ont vederfaras, ty vi hava sänt vår krigsmakt till edert och givit vår överste befallning att ihjälslå all de danska, men eder skola de skona, efter I är det folk med oss och av svenskt blid, så framt I alla giva eder till oss igen, men viljen I icke, så måste I stå eder egen sak. Carolus

Den del av den norska hären som var förlagd till Jämtland bestod till stor del av soldater som saknade stridserfarenhet, de saknade proviant och led nöd. De saknade disciplin och olydighet samt myteri var vanligt. Den svenska hären var däremot bättre rustad och disciplinerad och efter ett inledande anfall tog nästan alla norska soldater till flykten och stoppades först i Undersåker. Där försökte man samla upp dem och övertala dem att stanna och försvara området, men detta misslyckades och soldaterna flydde vidare mot Norge. Under dessa förhållanden var det inte möjligt för jämtarna att försvara sig mot den svenska hären och redan den 15 augusti hade i stort sett hela Jämtland gett sig under svenska kronan.Trots löftet att befolkningen skulle skonas om de gav sig frivilligt så for Baltzar Bäcks knektar fram med stor brutalitet i bygderna där de plundrade och brände gårdarna. Många jämtar flydde med sina familjer ut i skogarna eller till Norge. De som blev kvar "tvingandes" svära trohetsed till den svenska kungen. När fredsfördraget så småningom undertecknades i Knäred den 18 januari 1613 hade ett beslut fattats att gränserna skulle förbli domsamma som innan krigsutbrottet, båda parter fick lämna tillbaka de områden de erövrat. Det officiella återlämnandet av Jämtland och Härjedalen skedde den 6 april 1613.Den danske kungen Kristian IV beslöt sig för att ta itu med de otrogna bönderna i Jämtland och Härjedalen. En rättegång hölls i Köpenhamn den 11 juni 1613 med representanter från Jämtland. Jämtarna anklagades på tre punkter; knektarna för att de vägrat försvara sig mot svenskarna, allmogen i allmänhet för att vägra förse de svenska trupperna med proviant och för att de svurit trohetsed till svenska kungen utan att de varit utsatta för mord och brand. Domstolen dömde jämtarna som skyldiga på samtliga punkter och de förklarades fredlösa och fråndömdes rätten till sina gårdar. De fråntogs dessutom sina tidigare särskilda privilegier, från och med den 14 januari 1614.En kommission tillsattes som på ort och ställe skulle reda ut vilka som gjort sig skyldiga till de olika förseelserna. Under september 1613 for denna kommission från tingsplats till tingsplats och hela befolkningen på varje ställe kallades in för förhör.Följande kategorier förklarades ha handlat som landsförrädare och skälmar:
De som tillhört de två jämtska kompanierna under Vessling och Henning Jönsson och ej infunnit sig i lägret i Undersåker.
De som sett svenskarnas proklamation till jämtarna eller hört talas därom och ej anmält detta för myndigheterna
De som svurit svenska kungen troskap och huldskap.

De skyldiga förklarades fredlösa och dömdes att förlora sitt arvegods. Beträffande andra brott som inte kunde hänföras till uppenbart förräderi skulle göras till föremål för individuell behandling vid tingen i orterna. Följderna för jämtarnas del blev att de för första gången blev direkt beroende av överheten. Ingen satt längre säker på sin gård, arvsrätten var inte heller säkrad. Arrendena var höga och existensmöjligheterna mycket knappa och osäkra. Nya fogdar tillsattes som for hårt fram med befolkningen.
I Revsunds tingslag som omfattade socknarna Revsund, Sundsjö och Bodsjö, var det inte många som klarade sig undan och slapp få sin odalgård indragen till kronan. Då Baltzar Bäck hade slagit läger i Stavre och därifrån utsände sin proklamation var det inte lätt för befolkningen i närheten att hinna undan innan de fått kunskap om denna. Därför valde också många av traktens bönder att ställa sig under svenskarna för att rädda gården undan plundring och nedbränning. Några få personer från området lyckades rymma och svor därmed inte heller trohetseden till svenskarna. Då de inte hade någon kännedom om den svenska proklamationen, var de fria från den anklagelsepunkten också. De som gick helt fria från straff var Olleff Brödisenn i Anviken, Anders Eschillsenn i Fanbyn, Peder Arenssen i Ubyn, Olluff Joennsen och Swend Eschillsenn i Grimnäs, Las Mortenssenn i Ede och Anders Anderssen i Sörviken. De två sistnämnda var knektar under den norske befälhavaren Clemid Jacobsenn.Personer som inte svurit eden och rymt, men känt till den svenska proklamationen och därmed ansågs skyldiga till landsförräderi var Siword i Mellgård och han son Peder Siwor ansågs skyldiga och fick sina gårdar indragna till kronan. Dessa var från:

Anviken: Niels Joensenn och Jens Ollssen

Björsjö: Olluff Fastesenn

Brattbyn: Kield Gundersenn

Böle: Swens Pederssen

Finnäs: Gull Joenssen

Flatnor: Niels Joenssenn

Forsa: Peder Fastessen

Förberg: Jens Eschillsenn

Grimnäs: Olluff Eschillsenn och Olluff Oelssen

Gåsböle: Niels Gussormsen

Gällö: Peder Mogenssen, Peder Ollssen och Joenn Tordsenn

Haffdesöen: 0loff Andersen och Swend Siuffuirsenn

Hovdsjö: Joen Ollssenn

Hunge: Bröde Wildbiörssen, Engier änka och Mogens Joensenn

Höviken: Thomis Fastessen och Las Joenssenn

Landsom: Erich Biörnnsen

Lövsta: Peder Joensen

Marsät: Bendt Swenssen och Erich Jacobsenn

Mjösjö: Michell Ollssenn och Olleff Michellsenn

Nor: Hendrich Joenssenn

Oppne: Peder Pederssen

Rind: Siwortt Pederssen

Sidsjö: Thorre Nielssenn, Guttorm Fastessen, Peder Anderssen och Joen Rawelssenn

Skylnäs: Karen änka

Stamnäs: Giertrud änka och Kield Jennsenn

Stavre: Swend Ingbrettsenn, Ingbrett Biörssenn och Olluff Erichssenn

Sund: Kield Joensen

Tavnäs: Siwortt Mogenssen

Ubyn: Ewertt Pederssen

Våle: Erich Swenssenn

Värviken: Ingwor Nielssen och Anders Ollssenn

Åsen: Joen Ollssenn

Ösjö: 0lluff Hermanssen

Okänd ort: Niels Gierloffsenn och Lauritzs Kieldssen

Även om dessa personers ägor beslagtogs av kronan fick de sitta kvar på sina gårdar som kronans arrendatorer. Då gårdarna ofta ägs av flera personer och några av dessa som t ex ogifta systrar, minderåriga barn och andra vilka inte svurit eden, har undantag gjorts för deras andel i gården. Detta medför att många gårdar blir lagda helt under kronan medan andra delvis blir lagda under kronan och delvis ägs av en "fri" person. Då de som blir dömda också äger delar av andra gårdar blir även de delarna indragna till kronan.

Vissa fall är lite speciella och därför utsatta för lite mer noggrann utredning. I ett fall har den åtalade, Erich Nielssen i Mälgåsen, rymt då han skulle ställas inför kommissionen. Av en annan person framkommer dock att Erich har känt till det "svenska brevet". Därför blir han också dömd i sin frånvaro och mister gården. Olleff Joennssenn och Heming Joenssen i Ammer fick sin gård nedbränd av fienden och först därefter svär de trohetseden. De blir dock dömda, trots dessa förmildrande omständigheter, att mista sin gård. Gunder som är änka i Värviken har svurit eden, men då gården ägs av hennes barn och dessa inte har förbrutit sig så blir gården inte indragen. Samma sak gäller för änkan Zigrie i Skylnäs, änkan Zigri i Samsta och Kield Pederssen i Lövsta. Inger, änka i Björsjö bor också på barnens gård. En del går dock förlorad då en av sönerna blivit uttagen som knekt av Baltzar Bäck. Britte, änka i Skurun har svurit eden men äger ingen gård som kan beslagtas.

Det förekommer många komplicerade ägoförhållanden som t ex Kield Joensen i Sund, vilken svor eden och fick sin gård indragen till kronan. Dessutom hade han pantat en gård i Björnö av Erich Våle, vilken i sin tur för lång tid tillbaka pantat denna av Lauritz Munkebye vilken bor i Skogen i Norge. Då både Kield och Erich svurit eden blir gården indragen till kronan. Vidare uppger Kield att han pantat en gård i Brattbyn av folk i Norge. Men då det senare framkommer att Kield köpt gården som odal, och den därmed inte kan inlösas av folket i Norge, så beslagtas även denna. Kiel har även tillpantat sig en gård i Gällö, men denna kan lösas ut av barnen till odalmannen inom ett år. Om så inte sker indrages även denna gård till kronan.

Vissa personer har av svenskarna blivit uttagna som knektar, dessa är inte närvarade men döms att mista gården. Dessa är Las Pederssen i Döviken som är uttagen till Ryssland. Kiersten Pedersdotters make i Samsta har uttagits till knekt i Ryssland och är nu död där. Olloff Jörgensenn är uttagen till knekt i Ryssland varför hans hustru Zigrids gård tas i beslag. Jens Siwordsenn i Böle uttogs till knekt i Sverige och hans styvfar Niels Biörsenn bekänner att han äger en odalgård, vilken beslagtas, med undantag för systern Karens andel. Peder Pederssenn i Fanbyn har både svurit eden och är uttagen till knekt i Ryssland, men då han inte äger någon gård kan inte kronan beslagta något i detta fall.

Den svenska kungörelsen anlände tidigt till Mellgård. Detta brev överlämnades på måndag morgon av Gulle till Peder Siworssen som är en ledande person i bygden. Han läste brevet och gav det samma kväll till sin far och delger honom vad som står i detta. Både fadern, Siword i Mellgård, och sonen Peder rymmer till Norge. Siword erkänner att han fått brevet på måndagen, men att han då redan var på väg och att sonen nådde upp honom efter vägen. Siword skyller sitt handlingssätt på att han inte visste att han skulle få något brev och hade redan lämnat hemmet då det ankom. Men då Jens Bielke låter meddela att krigsfolket inte bröt upp från Brunflo förrän om tisdagen och ligger i Oviken om onsdagen och fram till lördagen, anser kommissionen att Siword borde haft tid att delge de norska befälhavarna den skrivelse som svenskarna skickat ut. Av den anledningen döms Siword att förlora sin gård och bli fredlös, trots att han rymt och inte svurit eden. Sonen Peders brott anses av kommissionen vara större då han är en av bygdens ledande män och förlorar gården samt blir landsförvisad. Om han inte lämnat landet före den 18 september kommer han dessutom att mista livet.

Till Joen Nielssen och hans grannar Niels och Joen Ottsen i Mälgåsen kom Gertrud i Mellgård med det svenska brevet. De uppger att de inte kände innehållet och att de allesamman, inklusive Gertrud, blev tillfångatagna samma natt av fienden. Brevet blev då ifråntaget kvinnan. Samtliga av de närvarande svor den svenska trohetseden och blev därför fråndömda sina gårdar. Beskedet om den svenska kungörelsen kom till Joen Södfastesenn i Sörviken. Jens Jörgensenn i Torsäng sade först att det inte var någon annan råd än att begära fred av svenskarna, men menigheten säger emot honom och vill rådgöra med Michell i Fanbyn. Joen och Jens beger sig till Olluff Sigersen i Fanbyn. Han har sju små barn som han inte kan rymma ifrån och för att skona gården anser han att de bör ansluta sig till svenskarna. De tre männen beger sig därefter till Michell Jacobsenn i Fanbyn för att inhämta hans råd. Michells som Anders ville först rymma till Norge och hade om kvällen förut varit i Brunflo och sett att norrmännen lämnade platsen. Han återvände och delgav fadern vad han upplevt. Då grannarna kom och ville ha hand råd om de skulle bege sig till svensken och svära eden eller inte beslutade han att bege sig till svensken. De andra bekänner att fredagen därefter har Michell blivit särskilt förhörd av Baltzar Bäck efter att de andra samtliga varit inne hos honom och gjort sina bekännelser.

Michell Jacobsenn förlorade gården i Fanbyn, halv gård i Samsta, gårdar i Skorsta och Fjällsta. Olluff Sigersen i Fanbyn mister sin gård i Fanbyn. Joen Jörgenssen i Torsäng mister sin gård. Joen Södfastsen mister gården i Sörviken samt en halv part i en gård han tillpantat sig av några omyndiga barn. Joen Ollsenn och Iffuer Nielssen i Boggsjö säger sig båda ha varit på flykt till Norge. I Föllinge nås de upp av Anders Jenssen i Pilgrimstad vilken tillkännagav att Las var Baltzar Bäck gången tillhanda. De vände tillbaka på Anders avrådelse utan att veta om den tid han avsonat i Lit. Båda svor eden efter att ha kommit tillbaka och förlorade därför sina gårdar. Joen Ollsenns syster Sigre befriade dock en del av gården och lffuer Nielssens hustrus andel av gården går till barnen efter att hon dött för fiendens hand.

Tiden som kronoarrendatorer
En samling tingsprotokoll från tiden 1621 - 1640 finns bevarade, vilka kan berätta en del om tiden mellan krigen då de flesta bönderna blivit arrendatorer under norska staten. En vanlig tingssak var fisket. Rätten till fiskevatten var viktigt ur försörjningssynpunkt, och därför också en fråga som det tvistades om. på hösttinget 1621 var två frågor uppe till behandling som rörde fisket, dels om ett fiske under Hållborgen och dels ett fiske i Märlån. När det gäller det senare stod tvisten mellan folk bosatta vid Revsundssjön och ett annat fiskelag från Hackåstrakten. Domen föll till Hackåsbornas fördel då de kunde bevisa att detta fiskeställe hade brukats av dem och deras företrädare av gammal hävd. Det förekom också strider mellan grannar, som 1623 när Effuen i Nor och hans granne Jon var så oense att det yttrade sig i slagsmål, skällsord och andra oförätter. Parterna förlikades dock och förband sig att hålla sams mot risk att annars dömas till böter. En annan strid 1627 berörde Fjällstafisket, där några män i Fanbyn vann då platsen låg under deras gårdar.Tillgången på jord var också viktig. Bland annat tvistade två män om nyttjandet av en fägata i Anviken. Frågan var uppe på tinget 1623 och de båda parterna enades om att gemensamt bruka denna. Samma år var frågan om en ängslott uppe till förhandling. Ägaren till ängen hade växt upp hos den som nu nyttjade den, men ängen tillhörde hans odaljord och modern och hennes make hade i alla år betalt skatt för den. Domslutet blev att han själv skulle få nyttja ängen mot att fosterfadern fick betalt för omhändertagandet, förutom det som skulle dras av för inkomst av ängen och obetald dränglön. En annan händelse var när en bonde tillskansat sig mark och inhägnat denna, samt slagit hö och hemfört därifrån, trots att området tillhörde kronan. Frågan var uppe på tinget 1636 och den skyldige dömdes att böta. Där förekom också ett antal strider om mark som hade pantats. Frågorna handlade oftast om vem som egentligen hade rätt till dessa. Tillkännagivande om pantsättning, försäljning och arrenden skedde ofta på tinget. Andra viktiga ägor utgjordes av kvarnställen. Frågor som behandlade både köp, tvister och överrenskommelser om sådana behandlades på tinget. Kronan hade också en del anspråk på befolkningen som togs upp på tingsförhandlingarna. på skattetinget i januari 1624 begärde fogden in den resterande skuld som ännu fanns efter domsluten vid rättegångarna efter fejden. Bönderna menar att de gärna skulle vilja betala, men på grund av fattigdom bad de om att få betalningsdagen framflyttad. Prästen har också krav på att få in sitt tionde. Vid hösttinget 1627 begärde han att få det pund fisk, eller en riksdaler, av de som drar not, vilket var hans rätt av gammal hävd. Andra förpliktelser som bönderna har är att hålla med skjutsfärd, på hösttinget 1625 blev ett par bönder dömda att betala böter, till de som utfört denna skjuts åt dem, som de själva hade försummat.Landets försvar är också en viktig fråga. Två män som inte mött upp till mönstring med sina gevär blev på hösttinget 1627 dömda att böta. Ett halvår senare anmodade också fogden att allmogen skulle utbetala penningar till rikets försvar. Bönderna menade då att de gärna hjälpte till, men de hade svårigheter för närvarande och många hade inte ens korn till utsäde. Andra frågor som var uppe på tinget var när någon stämde någon annan för att de hade agerat på ett sätt som var ärekränkande. Bland annat blir en man dömd att lämna gården han bor på då han har ofredat sin medbrukare med hugg och slag. Ett annat mål handlar om en man som beskyllt en kvinna för att vara trollkärring. Saken utagerades emellertid då ingen kan bevisa att beskyllningen verkligen har gjorts.På tinget i oktober 1621 tillkännager fogden att en kvinna, barnfödd på trakten, har bedrivit hor för tionde gången. Den senaste gången har hon blivit med barn och rymt till Tuna socken i Sverige. Där har hon fött barnet och därpå genast dödat det, varför hon själv blev dömd att mista livet. Nu begär fogden att all hennes egendom skall lämnas till kronan och uppmanar hennes ombudsmän att ombesörja detta. Andra saker man kunde bli dömd för var när man inte rättat sig efter tidigare domar och när man inte fullgjort sin tjänst hos sin husbonde. På tinget kunde också skulder regleras och beslut fattas om försörjning av gamla och orkeslösa, så kallade födoråd.

Jämtland blir svenskt
Den sista striden om Jämtland skulle stå under 1600-talets senare del. Vid freden i Brömsebro 1645 blev landskapet en del av Sverige, men några mindre strider förekom senare. De första allvarliga tankegångarna om att införliva Jämtland med Sverige hade Gustav Wasa, men det var först hans som Erik XIV som gjorde slag i saken. Då Sverige hade utökat sitt välde att omfatta både Norrland och Finland tedde sig den smala kustremsan mellan Jämtland och Bottenhavet som ett sårbart område. Där skulle det vara lätt för danskarna att avsnöra en stor del av landet. Första angreppet skedde alltså 1563, och andra 1611. Det tredje och sista angreppet skedde under drottning Kristinas regeringstid, vilket innebär att det i princip var riksföreståndaren Axel Oxenstierna som låg bakom krigsplanerna.Det var överst Henrik Fleming som fick i uppdrag att invadera området. Från den dansk-norska sidan var det överstelöjtnant Jacob Ulfelt som fick i uppdrag att försvara området. l slutet av januari 1644 ryckte han in i Jämtland med en trupp på 600 man och besatt passet vid Gällösundet, samt skickade fram förposter mot gränsen. Han lät även besätta övriga pass mot Sverige efter hand. Det var nu man byggde Gällö skans.Fleming, på sin sida, slog läger i Torp, varifrån han bröt upp den 7 mars och nådde gränsen på kvällen samma dag. Han skickade 70 dragoner därifrån mot Bräcke, vilka stötte på en mindre ryttarvakt i Bensjö. Två fångar togs, men de övriga flydde mot Stavre där man varskodde, en där liggande trupp om 60 man, om svenskarnas ankomst. Posteringen vid Stavre drog sig tillbaka när den svenska truppen kom och Fleming nådde fram till Grimnäs den 9 mars.Samtidigt hade överste Hans Strijk tågat från Härnösand med en trupp. Den postering som Ulfelt skickat till Fors drog sig tillbaka när svenska trupperna anlände. Vid Sundsjö mötte dessa en trupp Fleming skickat ut för att möta Strijk. Svenskarna blev då tvungna att dra sig tillbaka mot Grimnäs. På eftermiddagen den 10 mars ställde de båda trupperna upp sig beredda till strid på isen, men ingen strid utbröt. Läget för Ulfelt var kritiskt. Skansen var provisorisk och skulle bli svår att försvara. När isen gick upp skulle den också vara lätt att kringgå. Allt detta bidrog till att Ulfelt lät kalla till sig folket från Sundsjö och drog sig tillbaka mot Frösön den 11 mars. Fleming fick underrättelse om reträtten morgonen därpå och intog den då övergivna skansen.I skogen mellan Hornsjön och Bodal samt i Brunflo utbröt en del strider. De svenska trupperna var dock överlägsna och norrmännen drevs på flykt. Fleming slog nu läger vid Brunflo och den 13 mars fortsatte han mot Frösö skans, men Ulfelt hade redan gett sig av efter att ha förstört kungsgård, prästgård och andra gårdar i närheten. De jämtländska bönderna tvingades nu att begära fred och nåd. Striden om Jämtland var nu över och Fleming erövrade sedan också Härjedalen. Sedan överlämnades styret till Hans Strijk. I maj samma år gjorde dock Ulfelt ett nytt infall i Jämtland efter att ha omorganiserat sina trupper. De jämtländska bönderna slöt upp kring Ulfelt och hans trupper, och man lyckades befästa de viktigaste posterna. Efter fyra veckors strider var Strijk tvungen att koncentrera sitt försvar kring Frösö skans. I juli ryckte svenska trupper fram österifrån för att bistå Strijk. Vid Gällö skans blev de stoppade av den norska hären. Lars Persson som ledde den svenska truppen tvingades dra sig tillbaka till Borgsjö.I augusti tvingades Strijk att kapitulera. Jämtland var nu åter igen under det dansk-norska väldet och skulle så ha förblivit om inte det gått så bra för svenskarna i övrigt på andra håll i kriget. I fredsförhandlingarna lyckades Axel Oxenstierna utnyttja de fördelar han hade uppnått och tvingade danske kungen att avstå från Jämtland. Genom freden i Brömsebro den 13 augusti 1645 införlivades Jämtland definitivt med det svenska väldet. Landshövding Strijk utfärdade ett frihetsbrev den andra mars 1646 där jämtarna fick tillbaka sina gamla rättigheter. Bönderna fick tillbaka rätten till sina gårdar och tiden som arrendatorer var över. Bondehandeln med Norge skulle få fortgå tills vidare, men man måste ha pass och det blev förbjudet att föra ut skinn.Försvenskningen av området började omedelbart. I januari 1646 beslutades om att ett fast regemente skulle upprättas. I juli samma år beslutades om vägförbättringar. Böndernas skyldighet att hålla med skjuts upphörde och gästgiverier och skjutsstationer inrättades. En fast postgång inrättades mellan Frösön och kusten. Förslag om inrättande av skola framlades 1647. En barnskola in rättades också i Oviken 1651.Kampen om Jämtland var emellertid inte slut. Många motsättningar fanns mellan befolkningen och den svenska militärmakten. Från dansk sida gjordes två återerövringsförsök åren 1655-56 samt 1677-78, med de jämtländska böndernas stöd. Vid det senaste danska infallet besattes Gällö skans och sattes åter i stånd i september 1677. Efter svenskarnas återkomst året därpå fick denna emellertid förfalla.Detta var sista försöket att återerövra området, och sedan dess har inga fler strider stått inom landskapet.

MEDELTIDEN

Kristnandet och sockenbildningen
Religionsbyte är ett stort steg för människorna. Att byta trosföreställning och ändra på gamla seder och bruk är inte något man gör över en natt. Asatron som var förhärskande under vikingatiden representerar en hel världsbild, skild från den kristna världsbilden. Religionen är grundvalen för vad som anses rätt och orätt. Genom myter, berättelser och ritualer förmedlas kunskapen om de moraliska regler som råder. Lagskipningen bygger också på dessa moraliska regler. En helt ny religion med nya moraliska regler, andra berättelser och ritualer, innebär alltså en enorm omsättning i tankevärlden och i förlängningen också förändringar i rättsväsendet. Hur fann då den nya tron sin väg hit till oss? Det första kända försöket att sprida den kristna läran till de nordiska länderna var riktat mot Danmark under 700- talet.När vikingarna började härja i Europa på 800- talet och tog slavar med sig hem, var troligen många av dessa kristna. Vi känner också Ansgars missionsresa till Birka under 800- talet. Det är nu som det verkliga försöket att omvända hedningarna i norr börjar. Missionen utgick från biskopsdömet i Hamburg. Det tidiga riksenandet i Danmark under 900- talet påskyndande religionsskiftet. Den nya tron kunde införas centralt, " uppifrån och ner", genom kungens makt. I Norge anses kristnandet definitivt varit genomfört genom Olav (den helige) Haraldssons riksenande och tvångskristnande under första hälften av 1000- talet. I Sveariket var det svårare att genomföra trosskiftet då kungens makt var begränsad och den reella makten låg hos stormännen.På Island anses kristnandet genomfört år 1000 då de kristna lagarna togs på alltinget. I realiteten var det dock bara en lagändring som skedde och varje individ hade rätt att utöva sin egen tro. För Jämtlands del är det möjligen att omvändelsen gick till på ungefär samma sätt som på Island. Runstenen på Frösön antyder att en man, Östman Gudfastson, lät kristna hela Jämtland. Denna händelse anses vara förlagd till 1000- talet. Huruvida kristendomen blev allmänt antagen eller ej finns det inga källor som kan berätta om. Däremot kan man förmoda att hela tog relativt lång tid. Som exempel kan nämnas att de första kända kyrkorna i Revsund- Gällö kommundel är byggda omkring år 1200 i Revsund och Sundsjö.Ett kyrkobyggande var ett omfattande företag som krävde många människors insats, vilket innebär att kristendomen bör ha fått fotfäste i bygden senaste under slutet av 1100- talet. Om dessa stenkyrkor har haft föregångare byggd i trä, så kallade stavkyrkor, vet man inte mycket om. Den slutsats som man kan dra är att de kristna lagarna troligen antogs i mitten av 1000- talet, men att själva omvändelsen till den nya tron tog ett antal generationer att genomföra. Både Revsund och Sundsjös första kända kyrkor är alltså från omkring 1200. Vilket innebär att socknarna borde ha funnits redan då. Dessa bildade ofta genom att en bygd gick samman för att gemensamt hjälpas åt att bygga en helgedom, både vad gäller resurser i form av material och arbetskraft. Den tidigast kända skiftliga källan som tar upp namnen på socknarna är en förteckning över nordsvenska pastorat från 1314. Inom Jämtland finns Revsunds socken med Bräcke som annex. Efter mitten av 1300- talet, när befolkningen reducerats avsevärt till följd av digerdöden eller av andra för oss okända orsaker, fanns elva pastorat kvar inom Jämtland. Bland dessa var Revsund, och de övriga socknarna var troligen annex under denna.Jämtland har redan från början tillhört Uppsala stift. På så sätt har området ett märkligt förflutet då de två stora makterna, den kyrkliga och den politiska, organiserade bygden från två olika riken. Den första kristendomen som mötte nordborna var den katolska kyrkan med en rik flora av olika helgon som dyrkades. Denna helgondyrkan påminde i vissa avseenden om dyrkan av många gudomer från asatrons dagar. Helgonbilder bars bland annat runt på åkrarna i procession för att signa dessa och ge god skörd. S:t Olav var ett av de helgen som dyrkades i Jämtland. En påminnelse om detta är träskulpturen av honom i Revsunds kyrka, där också en skulptur av S:t Mikael finns. Andra påminnelser som finns bevarade, från den medeltida katolska tiden är traditioner kring den heliga källan i Pilgrimstad, " tavlan" i Tavnäs och nunneklostret i Björnön.Vallfärdande till heliga platser, så kallade pilgrimsfärder, var vanliga under medeltiden. En sådan färdled gick från Bottenhavets kust och västerut genom Jämtland till Nidaros där Olav den heliges grav befann sig. I våra dagars Pilgrimstad, som enligt traditionen fått sitt namn efter ett viloställe för pilgrimer, finns en källa. Denna var mycket ryktbar för sitt vatten som sades ha en undergörande kraft. Den lär ha fått sin helbrägdagörande egenskap sedan en pilgrim, som besökt det heliga landet, vidrört källan med sin stav. Denna källa var mycket besökt och otaliga sjuka som druckit av vattnet eller tvättat sig i det blev därefter friska. Det berättas om att i ett stort träd invid källan hängde en samling käppar och kryckor, vilka de botade lämnade kvar.Berättelsen om hur Tavnäs fått sitt namn har också sitt ursprung i det katolska religionsutövandet. Enligt sägnen skall Tavnäs kommit av att det i fornkristen tid varit uppsatt en tavla här, eller altare med krucifix, för vägfarandes gudstjänstutövning i det fria. Tavlan har omsider blivit nedstörtad i sjön. En gång när man fiskade i sjön med nät lär man ha fått upp ett stort föremål som troddes vara altare, men detta lossnade och sjönk åter i djupet. Enligt en annan tradition skall det ha legat ett nunnekloster, under de första kristna århundradena, strax sydväst om nuvarande Björnön. Nunnorna hade enligt traditionen också ett hospis, eller helgeandshus, där de tog han om sjuka. När heliga Birgitta passerade på sin väg till Nidaros och Olav den heliges grav lär hon också ha besökt hospitalet. Det sägs också att forntida skatter från klostret har andesänkts i en brunn som ligger i närheten av Björnöbäcken.

Jämtland i storpolitiken
I Magnussönernas saga berättas att efter kung Magnus barfots död delades Norge mellan hans söner Eystein, Sigurd och Olav. Olav var för liten att själv sköta sin del så bröderna delande denna. Kung Eystein härskade över den norra delen av landet. När kung Eystein var i Nidaros sände han bud till de klokaste och mäktigaste männen i Jämtland och bjöd dem till sig. Han välkomnade alla som kom med stor vänlighet och gav dem stora vängåvor när de gav sig av, och på det sättet band han dem till sig med vänskap. Och när många fick för vana att besöka honom och ta emot hans gåvor och han även sände gåvor till dem som inte kom dit fick han fullkomligt vänskap med alla de män som styrde landet. Sedan talade han till dem och sade att jämtarna hade gjort fel då de vände sig bort från lydnaden under Norges kung och sina skatteplikter. Han började med att nämna hur jämtarna hade ställt sig under kung Hakon Adelsteinsfostres makt och därefter länge varit under de norska kungarna, påminde dem sedan om hur mycket de kunde få från Norge och hur svårt det var för dem att söka sig till svearnas kung efter det som de behövde. Han lade sina ord så jämtarna själva bad om att få ställa sig under Eysteins välde och erbjöd sig att svära honom lydnad. De sade att detta var nödvändigt och nyttigt. Deras vänskap ledde till att jämtarna gav allt land under kung Eysteins välde. Först tog de mäktiga männen där trohetseder av hela folket och sedan for de till kung Eystein och svor landets trohet, och det har varit så sedan dess. Eystein erövrade Jämtland under klokhet, och inte våld som en del av hans förfäder.I Sverresagan finns en berättelse om hur Sverre Sigurdsson kommer söderifrån till Jämtland under våren 1177 i ett försök att vinna Norges krona från kung Magnus Erlingsson. Året därpå tar han vägen över Hälsingland, där befolkningen först var fientligt inställd men sedan tog väl emot honom. Han for sedan vidare genom Jämtland österifrån där han blev väl mottagen. Jämtarna samlande sedan en här och for efter honom. Herrarna möttes på Storsjöns is vid Andersön. Sverre vann slaget och jämtarna förlikade sig med honom och lovade att bli hans undersåtar. Sverre lyckades slutligen att vinna Norge från kung Magnus 1184, och utropade sig själv till kung. Kung Sverre kom att regera fram till 1202, men då han hävdade kungamakten gentemot både aristokrati och kyrka, lyckades kyrkans företrädare få honom bannlyst 1194. Efter Sverres tid skedde förändringar inom den norska storpolitiken. År 1260 fastslog satt Norge skulle vara ett odelbart kungarike med företräde för äktfödda kungasöner med förstfödslorätt. Kung Håkon som regerade mellan 1299- 1319 hade bara ett barn, dottern Ingeborg, vilken giftes bort 1312 med den svenska hertigen Erik Magnusson. Detta medför att deras son Magnus Eriksson ärver den norska kronan vid morfaderns död 1319 och han blir också kung i Sverige 1332. Han överlåter den norska kungakronan till sin son som Håkon Magnusson 1343, men behåller kontrollen över rikets styre fram till sonen blir myndig. Håkon övertar den norska regimen1335 och blir 1362 även vald till sin fader medregent i Sverige. Koalitionen Sverige- Norge ligger i strid med det danska riket, men kungarna Magnus och Håkon försonas med den danske regenten Valdemar Atterdag. Håkon gifter sig också med dennes dotter Margareta 1363, och de får sonen Olav.De svenska stormännen blev missnöjda med försoningen med danskarna och inkallade Magnus Eriksson systerson, den tyska ädlingen Albrekt av Mecklenburg som kung 1364. När kungen Valdemar dör 1375 ärver Olav Håkansson danska tronen efter morfadern och övertar även norska tronen 1380 efter fadern. Då han ännu bara är ett barn är det morden Margareta som i praktiken styr de båda rikena och när sonen Olav dör 1387, bara 17 år gammal, övertar hon definitivt den Dansk- Norska kronan. Detta skulle bli inledningen på den Dansk- Norska unionen som kom att vara fram till 1814.De svenska stormännen hade emellertid under tiden kommit att bli missnöjda med Albrekt av Mecklenburg och vände sig därför till drottningen Margareta för att få stök och hjälp. Genom hennes hjälp besegrade han och 1389 blev Margareta drottning av Sverige. Detta kom inleda unionstiden som skulle vara fram till 1523 när Gustav Wasa besegrade Kristian II som var unionens rätte regent. Även om unionen inte upplöstes definitivt förrän på 1500- talet så fanns där en hel del oenigheter. Efter drottningen Margaretas död 1410 övertog Erik av Pommern styret. Både från svenskt och danskt håll var man emellertid missnöjd med honom och han avsattes 1434 i Sverige, varefter en lång rad riksföreståndare tog makten. I Danmark - Norge avsattes Erik definitivt 1439 och kungamakten som utgick från Danmark kom efter detta att utkämpa många strider med de svenska upprorsmännen.

Sägner kring norsk invandring
Det finns ett par sägner som berättar om hur norska kvinnor har kommit till Jämtland och bosatt sig här. Dessa kvinnor skall dessutom ha gett upphov till de nuvarande namnen på byarna. Den första sägnen berättar om hur Bodsjönsbyn fick sitt namn samt annat som gör att den omtalade tidsperioden bör ha varit någon gång under tidig medeltid. Den andra berättelsen handlar om Boggsjö, och man har även velat tidsbestämma denna händelsen till tidig kristen tid.Den gamla folksägnen om Bodsjö vet att berätta att första byborna här på trakten skall ha varit en norsk kvinna vid namn Bodda. Hon skall, med sina fem söner, ha vandrat hit och tagit boplats i Bodsjöbyn. Denna kvinna skulle sålunda ha varit upphovet till sjöns och socknens namn. Bodda skall i Bodsjöbyn låtit uppföra ett kapell, det som numera kallas "Boddas bönhus". Hon skänkte också prästbolsområdet och lät uppöra den första kyrkan för Bodsjö. När Bodda var gammal och sängliggande bars hon av sina söner på en bår till kyrkan, för att hon skulle få höra predikan. Kyrkdörren var smal och båren för bred, varför man måste hugga ur dörrkarmen för att få in båren. Bodda blev efter sin död begravd vid kapellet.Den andra berättelsen handlar om Boggsjö första beboare som av en norsk kvinna vid namn Boga, varav sjön och byn fick namnet Boggsjö. Boga skall, där hemma i Norge, ha stått i otillåtet förhållande till sin bror, och därför måst fly. Hon skodde då sin ridhäst med bakframvända skor, för att vilseleda möjliga förföljare. Hon kom också oskadd hit till öde- och obygden vid Boggsjön, där hon bröt bygd. Boga hade en stor bror som var kyrkbyggmästare och som lär ha byggt Ragundas gamla kyrka. Därav anses händelsen vara att förlägga till något av de första kristna århundradena här i Jämtland.

Traditioner kring kyrkbyggandet
Revsund- Gällö kommundel har tre sockenkyrkor: Bodsjö, Revsund och Sundsjö Kring alla tre finns traditioner som berättar om händelser som utspelats då de första skulle byggas. När det gäller Bodsjö socken finns en tradition om den norska kvinnan Boddas som först lät uppföra kapell och därefter skänkte prästbolsområdet och lät uppföra den första kyrkan. En annan berättelse säger att då man skulle bygga en ny kyrka i Bodsjö litade man till en gudomlig fingervisning genom att låta en stock flyta ut på Bodsjöns vatten. Där stocken sedan strandade skulle man låta den nya kyrkan stå. Stocken strandade emellertid på Finnkärringnäset, men då tyckte sig Bodsjöborna vara visare än så, och byggde i alla fall kyrkan på dess nuvarande plats.Även kring Revsunds första kyrka finns en tradition om hur man lät en stock flyta iland, vilket bestämde byggplatsen. Då kyrkan först skulle byggas i trakten hade man försökt bygga den på flera ställen. Byggandet ville inte lyckas. En klok rådde då att, man på senaste försöksstället, skulle hugga yxorna i en timmerstock och skjuta ut den i sjön, och där stocken flöt i land skulle man kunna bygga. Man gjorde så och stocken flöt iland mitt för där kyrkan nu står. Då man först blev var stocken satt en räv på denna, varför platsen började kallas Revsund. Traditionen att låta iland flytande stockar bestämma byggplatsen har en parallell i den isländska litteraturen.Husbondens högsäte spelade en viktig roll i vikingatidens samhälle. Till högsätet, placerade på var sida om detta, hörde ett par högsätesstolpar, vilka hade någon form av religiös funktion eller symbolik. När man koloniserade Island spelade dessa högsätesstolpar en viktig roll. Före landstigningen kastade man stolparna över bord och lät dem drivas av vind och vågor mot land. På så sätt sökte man, med ledning av högre makt, ett lämpligt ställe för bosättning. Mötet mellan den nya och gamla tron har också gett upphov till en del berättelser. Speciellt är det jättar och troll som farit illa när den nya tron vunnit insteg. Kyrkobyggandet tycks vara något som är speciellt förhatligt bland dessa forntidsväsen. Följande berättelser visar hur dessa reagerade då människorna började bygga kyrkor.De kristna hade börjat bygga kyrka vid det nuvarande Revsund. Detta förargade trollen i Grötingberget. Trollfar beslöt då att, på ett kastavstånd av nära två mil, genom stenkastning förstöra kyrkbygget. Det gick inte så bra då kastavståndet var för långt, och de flesta stenarna hamnade på Mellgårds ägor, som ligger i en rät linje mellan Grötingberget och Revsund. Jättetrollet blev mer ån uppretat och samlade all sin kraft, fattade ett runt avlångt stenblock och slungade det mot kyrkan. Men även detta block slog ned i närheten av de förut kastade stenarna, slog ned med ena änden i jorden och stjälpte över i halvlutande ställning och har stått så till våra dagar. En liknande berättelse handlar om Sundsjö kyrka. Som följande berättelse visar:Man ämnade bygga Sundsjö kyrka först väster om Sundsjön ute på näset i nuvarande Fanbyn. Detta lyckades dock trollen i Galtberget förhindra genom att ställa till oreda i bygget. Då flyttade man byggandet öster om sjön och trollen blev då maktlösa. Dessa passade i stället på då sockenborna skulle forsla de första kyrkklockorna över sjön, till kyrkan, med båt. De ställde då till så att båten kantrade och klockorna sjönk i djupet. Detta skedde i närheten av Galtberget, och på det stället fryser aldrig Sundsjön till säker is sedan dess. Flera försök har gjorts att få upp klockorna ur djupet, men förgäves. En gång var man så nära att man hade stora klockan upp till båtkanten, men en av karlarna glömde försiktigheten att vara tyst och utropade: "Nu går det!". I det samma försvann klockan i djupet, och trollen i Galtberget skrattade. Sockenborna hade då, till att börja med, inte råd att köpa mer än en ny klocka. Denna fraktade man landsvägen kring sjön så trollen inte förmådde hindra dess forslande. Snart var klockan upphängd i kyrktornet, och den vigda malmens toner ljöd ut över nejden. Detta oroade trollen på det högsta, varför de från Galtberget slungade den ena jättestenen efter den andra mot kyrkan för att förstöra denna. Ingen av stenarna nådde fram, eller träffade, utan ligger än i dag i kastlinjen mellan Galtberget och Kyrknäset. Slutligen måste trollen flytta från Sundsjö och upp mot fjällen. Man tror sig ännu, vid lugnt väder, skönja de sjunkande kyrkklockorna på sjöbotten.Det är vanligt med berättelser om hur kyrkbyggande och kyrkklockor fördrivit jättar och troll från deras gamla boplatser. Dessa berättelser visar på en kamp mellan den gamla och den nya religionen, som varken gick smärtfritt eller var gjort över en natt. En allmän uppfattning är att hela Jämtland skulle ha blivit kristnat i mitten av 1000- talet. Detta får dock anses som en sanning med modifikation. Bland annat finns en berättelse från slutet av 1200- talet, vilket behandlar gränsen mellan Norge och Sverige, om hur ingen av bönderna i Ström ännu kunde sitt " Pater Noster". Troligen tog det många generationer innan man slutligen antog den nya tron, speciellt i områden långt utanför centralbygden.

Digerdöden, ödegårdar och ödekyrkor
Digerdöden är en mycket omtalad händelse som det från olika håll finns berättelser om, där hela bygder har dött ut. En plats där nästan alla strök med i den fruktande pesten var på Vaxböle. Här dog folket ut vid digerdöden, så när som på en kvinna. Hon kunde dock inte bo kvar på den så dystert vordna platsen, utan skänkte Våleman gård och ägor och flyttade därifrån. En annan plats är Forsa, som enligt traditionen var talrikare befolkat före digerdöden, då alla dog, så när som på två kvinnor. Dessa flydde stället, vilket blev öde en längre tid. Lillbjörnön är också ett ödesböl, men traditionen säger inget om att ödeläggelsen orsakats av digerdöden. Det sägs att bortom Björnöbäcken, strax sydväst och nuvarande byn, lär äldsta boplatsen ha varit belägen. Sista bondhustrun på platsen skulle en julkväll gå till Harberget, men föll ned från Harbergsbron och bröt nacken av sig. Sedan har stället blivit öde och ingen velat bosätta sig där, då platsen fått rykte för spökerier.Ett annat ställe som tidvis legat öde lär vara Kavåsen, men inte heller här finns någon antydan om digerdöden. Enligt en gammal sägen skall, i ganska avlägsen tid, en främling med hustru slagit ned sina bopålar i Kavåsen. Mannen hade beslutat att förgöra sin hustru och bommade in henne i stugan en söndagsmorgon. Därefter tände han eld utanför och skyndade sig sedan till Revsunds kyrka. Beräkningen var att stugan skulle brinna upp och gumman omkomma i lågorna. När gubben kom fram till kyrkan hade rök börjat stiga upp åt Kavåshållet till. Gubben yttrade då helt lugnt: " Det dammar i Kavåsen". När gubben sedan kommer hem till stugan sitter gumman oskadd på en sten på vallen. Hus och bohag var dock uppbrunna. Sedan dess låg åter platsen öde.Digerdöden sägs ha kommit till Sundsjö socken omkring 1350 och avfolkade orten så att, enligt sägnen, blott en man fanns i livet, inom den förut så folkrika socken. Denna överlevande skulle befinna sig i byn Åsen. Följande berättelse handlar om denna man som tidigare hade bott i nuvarande Digeråsen. Förleden Diger- anses komma sig av att platsen blev öde efter digerdöden. De allra flesta av Digeråsens beboare blev skördade av den mångomtalade farsoten digerdöden. De få som skonades flydde förfärande bort för att på andra, som man trodde gästvänligare, trakter bryta mark och bygga nya hem. Den siste i byn hette Haftor skall ha slagit sig ner cirka ¼ mil längre mot nordväst och blivit den förste bebyggaren i nuvarande Åsens by. Men det var omöjligt för Haftor att glömma det forna hemmet i den kära byn. Tankarna gingo åter och åter dit ned till Digeråsen, där hans armar i kraftens dagar sått och skördat, och där en gång maka och barn gjorde hemmet ljust. Därtill nådde aldrig tempelklockornas fridshälsning dit ut till Åsen, avståndet var för långt från den lilla kyrkan vid Sundsjön. Men till Digeråsen hade den nått, då vindriktningen var den rätta. Väl komma människor från andra trakter och slog sig ned på Åsen, väl var gamle Haftor åter en med i ett bylag, men enslingen från Digeråsen förblev han alltjämt, ty han kunde ej glömma. Gärna hade han åter velat flytta in i det gamla hemmet i den öde byn, men ingen ville följa honom, och ensam kunde han ej tänka på bege sig tillbaka, därtill var han nu allt tyngd av åren. Hans lott måste bli att sluta sina dagar i det hem där han aldrig känt sig hemma. Men ett heligt löfte tog han av sina nya vänner i Åsen, löftet att låta honom få sin sista vilostad där nere i Digeråsen. Det löftet blev också infriat, och än i dag kan vandringsmannen stanna vid en liten rund kulle i Digeråsen, det är den gamle Haftors grav, han som aldrig kunde glömma den torva av fädernejorden, långt inne i den täta skogen som en gång vann hans varma kärlek. Men dit ut nå alltjämt kapellklockornas fridshälsning.Det var inte bara byar och gårdar som blev öde i samband med digerdöden. De traditioner om ödekyrkor som finns hör för dit mesta också samman med denna. Det finns en föreställning om att bygden skulle ha varit avsevärt folkrikare innan den fruktade digerdöden kom, och skördade livet av de flesta av bygdens invånare. Platser som enligt tradition skulle ha haft kyrkor i forntiden, är på Döviksskogen i Fjälbergs socken, i Fageråsen, i Sönnerboan på Bjursjöns sydvästra sida, samt kyrklängdan öster om nuvarande Björnö by. Traditioner om ödekyrkor är vanliga. En något annorlunda berättelse är den om Fjälberg socken. Enligt traditionen skall det ha funnits en hel kyrksocken som hette Fjälberg och sträckte sig ända från Nolbuan till Dövikens by. Hela socknen skall ha blivit ödelagt vid digerdöden. Fjälbergs kyrka lär ha legat någonstans kring Bergstuflon på Döviksskogen. Enligt berättelserna har flera personer stött på lämningarna efter kyrkan, men sedan aldrig lyckats hitta tillbaka till platsen. På Döviksskogen finns ett röse som har tillkommit genom mänsklig aktivitet. Detta röse har sammankopplats med ödekyrkan. Förklaringen till röset är, enligt traditionen, att kyrkbesökarna tog med sig stenar för att skydda sig mot varg och björn efter vägen. När de nådde fram till kyrkplatsen kastade de ifrån sig denna "kampsten", och så har röset bildats. Från kyrkan på Döviksskogen lär en kista komma, innehållande gamla ting från hednatid, och senare förvarad i Revsunds kyrka. Därifrån blev den senare stulen, men återfanns under 1800- talet på en holme i Revsundssjön. Kistan saknade då sitt innehåll, och senare skulle även kistan ha gått förlorad.

Gammal och ny tro möts
Jättar och troll är folktroväsen som tillhör den fornnordiska mytologin. Som sådana tillhör de ursprungligen jättarna släkte, vilka enligt mytologin är de äldsta väsendena i universum. Jättarna trängdes undan av asagudarna till världens utkanter. I folktron har de levt kvar länge och bor då oftast i berg och stenar. Enligt traditionen har det bott två jättar vid Förberg. En gång hade jättekvinnan ställt sig med ena foten på Norsberget och den andra på Förbergsberget. Hon fick då se något smått, märkligt kryp, som rörde sig nere på marken vid Förberget. Det var en karl med häst och plog som höll på att plöja upp Förbergsägorna. Hon tyckte de såg märkvärdiga, men småtrevliga ut, och kunde möjligen gå för sig som leksaker till hennes barn. Jättekvinnan plockade därför upp alltsammans i sitt förkläde och gick till sin man för att även visa honom märkvärdigheten. Jättefar tillsade, då han fick se dem, att hon skulle fara varsamt fram med de där. Och bära tillbaka dit där hon tog dem: " ty dessa skola befolka trakten efter våra dagar". Sedan kristendomen vunnit insteg betraktades allt som tillhörde den gamla tron som ogudaktigt.Från kyrkans sida gjorde man allt för att utrota alla gamla trosföreställningar genom att förknippa dem med djävulen och hans anhang. Den som inte levde efter de kristna bygden skulle bli straffad. Vissa platser som förknippas med svartkonst och magi var det säkrast att undvika. En av dessa platser var den så kallade "trollringen" vid Ede, som följande berättelse visar. Mot slutet av bebyggelsen i Ede, under sägenperioden, var dess beboare mycket ogudaktiga. Ett minne från deras orgier är den kallade trollringen, vilken var bybornas dansplats. En gång kom en gumma till trollringen och fick se en stor uggla sittande i aspen i ringens mitt. Hon viftade då med förklädet och hyssjade för att skrämma ugglan därifrån, men denna gav upp ett så ohyggligt läte att gumman blev så skrämd och föll omkull och stötte sin ena hand så illa att en svår och onaturlig värk uppstod. Hon blev sängliggande från början av sommaren och till jul, då värken plötsligt upphörde på julnatten, men under tiden hade flera benbitar värkt ut ur handen. Julnatten var en av de allra heligaste nätterna under året. Den var också farlig, då det fanns en föreställning om att alla onda väsen var ute denna natt. På juldagen var det också viktigt att inte utföra något arbete, denna dag var helgad, om man utförde något "olämpligt" arbete denna dag kunde det straffa sig, som följande berättelse visar. Det ogudaktiga Ede- folket skulle också gäckas med allt vad heligt var. Därför steg de upp en juldagsotta, tidigt på efternatten, och började tröska säd på logen. Men då var måttet av ondska rågat, marken gav vika och hela gården sjönk ned i djupet. En bubblande dypöl, som en liten tjärn, nuvarande Edestjärn, utmärkte platsen där den förr så ståtliga gården stått. Då Åsen- borna tidigt på juldagsmorgonen for där förbi, på väg till julottan i Sundsjö kyrka, såg de det tomma intet där uppe där gården stått. De stannade och lyssnade och endast en tupps galande hördes från djupet där nere. Historien om tröskplatsen som sjunker om man tröskar en juldag är inte ovanlig. Det finns även en sådan berättelse från Sidsjö. Vid Sidsjö, strax norr om landsvägen, finns en fördjupning som kallas Kampåsgrubban. Om denna berättas att en bonde från Sidsjö tröskplats sjönk ned i djupet. Under dansk- svenska kriget på 1600- talet använde Sidsjöfolket gropen till att gömma boskap i. I en närliggande grop, närmare berget, hade man stall.

Gamla dokument berättar
De äldsta skriftliga dokumenten från området är från unionstiden 1389- 1523. Ett av de äldsta är från tinget 1402, där en fördelning av arvet efter det barnlösa paret Paul Guttormson och Margit Ottarsdotter i Förberg sker. Pauls bröder Torbjörn och Ingolf tilldelades broderdelen i Förberg samt allt lösöre. Margits bröder Niels och Jon tilldelades hennes systerdel i gården i Trång. Dokumentet visar att det finns en odalgård i Förberg. Enligt traditionen skall det också ha legat en kungsgård här under denna tid när drottning Margareta regerade. Sägnen berättar att ännu 1410 betalade områdets bönder sin skatt hit till kungsgården.Traditionen vet också att berätta att det i forna tider har berget ovanför gården varit platsen för en vårdkase. Ett annat gammalt dokument är ett benådningsbrev från Erik av Pommern, utfärdat 1428. Genom detta ger han Salve Sverkerson freden tillbaka efter att han blivit dömd fredlös för dråpet på Jon Björnsson i Förberg. Om händelsen som föregår denna benådning berättar sägnen arr Salve ochJon länge legat i fiendeskap om fiske, jakt och bete. Detta urartade så småningom i slagsmål, varvid Salve råkade slå ihjäl Jon. För detta blev han dömd fredlös och gömde sig i Hålbergsgrottan på Anvikens östra sida. Där levde han und3r en lång tid, och den enda som kände till gömstället var hustrun, vilken bar till honom mat. Jons släktingar lyckades aldrig spåra upp honom. Genom inflytelserika mäns förböner blev slutligen Salve benådad och kunde återvända till de sina i Anviken.Några dokument berättar om ödegårdar som åter kommer i bruk. En av dessa är byn invid Anviken som 1447 är mycket förfallen. Denna ägs då av Sigrik i Anviken, vilken överlämnar den till sin son Erik som morsarv. En annan sådan gård är den över gården i Landsom, vilken enligt traditionen har varit öde sedan digerdöden. Joen som äger nedre gården i Landsom köper en tredjedel av ödegården 1460 och ytterligare en tredjedel 1465 av bröderna Olaf och Anders Pädersson.En ödegård som ligger på kronans mark är Ludhmersbölet, vilken fogden Pedher Karlssön överlämnar till Thomas Haddesson år 1485 till odal. Ytterligare en ödegård som tillhör kronan ligger i Nor. Två tredjedelar av denna gård arrenderas av Niels Persson i Sund, och den återstående tredjedelen får han 1501 köpa av ärkebiskop Jacob i Uppsala. Denna del överlåter han fyra år senare till dottern Agnis och hennes make Sten Henriksson. Niels köper också skog och fiskerätt i Gimdalen, vilket blir omtvistat efter hans död. På tinget1512 blir dessa ägor tilldömda mågen Sten. Fem år senare blir också kronoarrendet i Nor tillerkänt honom.De flesta dokument som finns bevarade från denna tid berättar emellertid mestadels om försäljning av gårdar, eller om arvedelar i gården som löses ut av något av syskonen. En historia som kan spåras genom dokument under nära en hundraårsperiod är från Tavnäs. Redan 1422 köper Sigurd Jarandsson en gård här av Amund Swensson. Sonen Sefast Sigurdsson köper år 1463 ut Matisse Perssons del i denna. Han ger senare sonen Trondh utgården Gardheyd 1514 och två år senare får sonen också halva Tavnäs mot att han försörjer fadern på gamla dar. Sefast dör och en av arvingarna, Trondhs syster Agnis, säljer 1519 sin arvedel till brodern. Ett annat dokument om överlåtelse av gården till en anförvant mot försörjning är från 1501. Då överlåter Maghnil Nielsdotter allt löst och fast som hon äger i Marsätt till mågen Bencth Eriksson och systerdottern Ingegerdh Jacoposdotter, mot att de skulle hålla henne med mat och kläder så länge hon lever.Dokument som berättar om strid om fiskevatten förekommer också. En av dessa omstridda platser är Forsaviken. Päder och Mogens i Haga, Anders i Flatnor, Amund i Skurun och män från Ede åberopar gamla hävd och att deras fäder före dem har haft rätten till fiskevattet. Dessvärre kan prästen i Brunflo, Lafrs Mansson, visa skriftligt dokument i rätten som visar att fisket ligger under Lockne kyrkobol, till prästens uppehälle. Det slutat alltså med att rätten dömer till prästens fördel.

JÄRNÅLDERN

JÄRNÅLDERSLIV Klimat, växtlighet och bosättningar
När järnåldern inleds omkring 500 f Kr börjar klimatet bli kallare och fuktigare och alltså mer likt det klimat vi har i dag. De värmekrävande växterna försvinner och i skogarna blir björk och tall kvar. Samtidigt kommer granen till området norrifrån. Det är alltså nu som våra nuvarande skogars utseende grundläggs. Järnålderns försämrade klimat innebar att naturresurserna inte kom att förbli lika rikhaltiga som förut. Under järnåldern kommer en ny näringsgren in förutom jakt, fiske och samlande. Det är nu de första jordbruken i området börjar dyka upp. Att det funnits en mer bofast befolkning i området vittnar gravhögar och vissa ortnamn om. Av bostäder däremot finns inga kända lämningar. De boplatser som finns efter sjöar och vattendrag, vilka tolkas som stenåldersbosättningar, har troligen använts långt in i järnålder. När övergången till en mer bofast tillvaro har skett är oklart. Ingen av de gravhögar som har undersökts är daterade, men samma typ av gravar som finns i den närliggande Storsjöbygden har kunnat tidsbestämmas från ca 400 e Kr och framöver. Sedan att begrava de döda i högar kommer så småningom att upphöra när kristendomen har fått fotfäste och kristna kyrkogårdar börjar användas.Ett annat sätt att tidsbestämma jordbruksbygder är att utgå från byarnas namn. Bynamn som sluter på -hem, vin, och -sta anses vara tidstypiska för järnåldern. De två förstnämnda slutlederna är inte så lätta att känna igen i dagens ortnamn. Inget av dessa namn, som anses härstamma från tiden kring kristus födelse och århundradena därefter, finns i Revsund, Sundsjö och Bodsjö socknar. Däremot finns några ortnamn med ändelsen -sta som anses härstamma från yngre järnåldern, dvs från 400 e Kr och fram till ca 1050 e Kr. samtidiga av dessa orter ligger i Sundsjö socken och är Samsta, Skorsta och Fjällsta. Ett undantag är Lövsta som troligen härstammar från Lövsta, vilket betyder öppen plats.

Gravar, Gravhögar
Höggravarna finns främst kring Sundsjö, vid Revsunds kyrka och i Gällö. Denna typ av gravar förekommer i större utsträckning i den närliggande Storsjöbygden i väster. Gravarna indikerar att det på platsen har funnits en jordbrukande befolkning, då gravformen förekommer i anslutning till gården i form av små gårdsgravfält. De gravar som har legat vid Revsunds kyrka och vid Gällö är numera bortodlade. Ingen av dessa gravar har blivit undersökta, varför det är svårt att avgöra deras ålder närmare ån till tidsperioden ca 400- 1050 e Kr.Däremot undersökte Eric Festin tre högar vid Stamnäs 1914. I dessa gravar fann han inget annat än ett fåtal brända ben och rikligt med kol och aska. Då man vid denna tid mest var intresserad av föremålsfynd, och dessutom daterade gravarna med utgångspunkt från fynden, ansåg Festin inte att dessa gravar var intressanta och har inte heller gjort något försök att bestämma deras ålder. Dessa högar var relativt små, ca sex meter i diameter och omkring en meter höga. De sparsamma fynden har trots allt en del att säga eftervärlden, nämligen att de döda bränts på bål och att de troligen inte fått några gåvor med sig i graven. Sådana kan visserligen ha förekommit, men i så fall har de varit av organiskt material och inte bevarats. Vidare undersökte Festin ytterligare en grav i Björsjö samma år. På platsen finns tre högar, vilka är mellan tio och tolv meter i diameter, samt omkring tre och en halv meter höga. Den undersökta graven visade sig innehålla kol och aska, men inga andra fynd. Festin menar också att det funnits ett eller flera gravfält i Sörviken. Enligt honom hade en av dessa gravar grävts tidigare och man hade då funnit en del smärre järnskrot, kol och aska. Andra gravhögar har funnit vid Ede fäbodar, Skorsta och Lövsta, samt mellan Fanbyn och Marsätt.

Kammargraven i Gällö
Under sommaren 1982 gjordes ett ovanligt fynd vid Gällö i samband med ett villabyggande. Man fann då en kammargrav från vikingatiden. Gravformen är ovanlig då det inte finns många sådana upptäckta. Men de är också svåra att upptäcka då de inte är synligt markerade ovan jord. Graven hade en kvadratisk form, ca 3,5 meter i fyrkant. Den var nedgrävd omkring en meter djupt. Väggarna var byggda av liggande gravplank. Taket bestod av både längsgående och tvärgående virke och därpå hade stora stenar lagts upp. I graven fanns skelettdelar av fyra personer. Två av dessa individer var män i åldern 30-45 år. De andra två var omkring 15-20 år, varav den ena en kvinna medan den andra inte gått att könsbestämma.De föremål som återfanns i graven var en järnyxa, fem pilspetsar av järn, trå, järnknivar och en benkam. Vidare fanns ett bronsbeslag som troligen tillhör ett bälte, ett femtontal blå glaspärlor och en röd pärla, ett rangel (grov skallra) och en järnkrok. I gravens fotända fanns också skelettrester efter en häst och en liten hund.

Insjögravar
Den tredje gravformen från järnålder som förekommer i området är de så kallade insjögravarna. Dessa består av låga stensättningar i olika former och har fått benämningen insjögravar då de förekommer vid insjöar, på uddar och stränder i skogsområden som ligger utanför jordbruksbygden. Gravarna har tolkats på olika sätt av forskarna. En förklaring är att de härrör från centralbygdens folk som varit på fångst- eller handelsfärd. Då många gravar uppträder på samma plats har man föreslagit att det kan vara frågan om handelsstationer. En annan förklaring är att det skulle vara speciella gravplatser för en människogrupp som rör sig inom ett visst revir. En vanlig tolkning är att det är resterna efter en fångstbefolkning som levt parallellt med den jordbrukande befolkningen. Det har diskuterats om det inte är en begravningsform som tillämpats av samernas förfäder. Stensättningar av den här typen finns på Backnorholmen, vid skepparhällan och Blindgubbsnäset vid Revsundssjön, samt vid sjön Grötingens norra strand och på Finnkärringnäset, Forsanäset och i Forsaviken i Bodsjön.Graven på Backnorholmen undersöktes 1958, och är den enda av dessa gravar som har undersökts. I graven fann man ett antal keramikskärvor, fragment av en benkam, obestämbara lerklumpar, bitar av pärlemor och brända ben. Med hjälp av keramikskärvorna har man daterat graven till ca 500 e Kr. Dessa skärvor har också använts för rekonstruera det ursprungliga lerkärlet. Detta kärl anses ha sitt ursprung i sydvästra Norge.

Berättelser kring gravar
På norra sidan om Boggsjö by finns en gravliknande hög, som troligen är en naturbildning. Denna hög kallas för " Guldbacken" och enligt traditionen skall det vara en rikt utrustad grav. Det finns en berättelser om hur man har försökt komma åt skatten i graven , men misslyckats. En av de som försökt lär vara Olof i Boggsjö någon gång i början av 1600- talet. Men när han grävde överst i högen gjorde han illa sitt finger så han var tvungen att vända om. Ett tiotal år senare försökte Olof son komma åt skatten. Till att börja med högg han i sten, vilket skulle ha berott på att själva graven låg högst upp i högen. Sedan fick han ont i både ena ögat och näsan och ännu en gång gav han upp skattjakten och återvände hem.Om graven på Finnkärringnäset berättas följande: En finnkärring, som bodde i Vaxböle, hade dött och skulle begravas i Bodsjö. Det var på den tid på året då isen varken bar eller brast, så man fick transportera henne landsvägen. Bärarna blev trötta på vägen och beslutade sig för att de inte ville bära länge. Därför satte de ner henne på stranden och kastade därefter upp ett röse över kistan. Sedan dess har platsen kallats Finnkärringnäset.En annan tradition om en numera försvunnen grav vid Hungesjön finns också. Denna berättelse förklarar graven ursprung, liksom den förra från Finnkärringnäset. Berättelsen lyder på följande sätt: Hunge- man och Sidsjö- man var oeniga om fisket i Hungesjön, dit den sistnämnde gärna infann sig att fiska. Detta ledde så småningom till att mannen från Hunge slog ihjäl mannen från Sidsjö vid dennes båtställe. Sedan gömde han kroppen under ett uppkastat stenrös. Den ihjälslagna Sidsjömannens hustru blev orolig och gick ut för att leta efter sin make. Hon konstaterar vad som hänt och återvänder hem. Då hon kommer hem har deras stuga brunnit ner och barnen bränts inne.Andra traditioner med anknytning till platser med sådana här gravar finns också, även om de inte anknyter till själva graven. Bland annat berättas det att Blindgubbsnäset fått sitt namn efter att en gammal blind man har blivit utsatt här av sina anhöriga för att dö. En annan plats med tradition är skepparhällan, där det också finns gravar. Denna berättelse har anknytning till Olav den helige och lyder som följande: då den, från sitt konungarike Norge, fördriven Olof Haraldsson år 1030 for genom Jämtland till Norge för att återta sin krona, förde han även med sig skepp. Dessa bars mellan sjöarna. Ett av skeppen han förde med sig var det stora, i stäven järnskodda fartyget. Hans särskilda ärende till Revsund var att fördärva den ryktbare kämpen " Arn i Gällön" till sin här. Då han i dimman seglade från Gällön, rände hans järnskodda skepp med sådan kraft mot Skepparhällan att det blev en djup skåra i hällan. Därav har den fått sitt namn.Det finns även andra platser med tradition om gravar som troligen syftar på vikingatid eller tidig kristen tid. En sådan är från Bodsjöbyn, där på en åldrig gårdstomt, strax invid kapellet har det stått en stor rönn som vårdträd. Enligt en sägen skall det under detta träd ligga en storman begraven. Om denna grav existerar eller inte är okänt. Detsamma gäller graven på Prästholmen i sjön Strången, vilken enligt traditionen fått sitt namn sedan en präst i forna tider blivit begrav här. En annan tradition om gravar finns från Sörviken. Om dessa berättas att: i början av 1800- talet uppodlades den sk Anundslätten, varvid man i en sänka påträffade en mängd människoben. Dessa var övertäckta med ett så tunt jordlager att de blottades odlingen. Utan att betänka helgen och värdet av upptäckten bortskaffades hela bensamlingen och stjälptes i den nedanför framflytande Sörviksån. Då odlarna gick hen den dagen, då de bortskaffat benen, mötte de en hop obekanta personer som var klädda i forntida dräkter.

Sagotraditionen, politisk makt och invandring
Enligt sagotraditionen, dvs Snorre Sturlassons Norska Kungasagor, befolkades en gång i forntiden området från Norge. Det skulle ha gått till på så sätt att då kung Eystein härjade bland bönderna flydde många undan striden och ofreden till andra områden. Ketil Jamte, som var son till Önund Jarl från Sparbu, for öster om Kölen och en stor mängd människor for med honom och tog sitt bohag med sig. De röjde skogarna och byggde stora härader. När denna händelse skulle ha ägt rum är det ingen som med säkerhet vet. Inte heller vet man om det ligger någon sanning i berättelsen. Däremot är det fullt klart att området varit bebott sedan en relativt kort tid efter inlandsisens avsmältning. Dessa flyende bönder kan med andra ord inte vara de första bebyggarna i området. Däremot är det inte alls omöjligt att det under senare tid skett någon form av invandring från andra sidan Kölen. Många av de fynd från järnåldern, som gjorts i området, visar på kontakter både västerut och österut. Ytterligare en flykt från Tröndelag till Jämtland lär ha skett då kung Harald Hårfagre röjde ett rike för sig i slutet av 800- talet. I Hakon den godes saga berättas om hur jämtarna kom att bli den norske kungens undersåtar för första gången. Hakon den gode regerade i Norge i mitten av 900- talet. Före hans tid sägs det att hälsingarna, dvs befolkningen längs Bottenhavets kust norr om Uppland, for på sina handelsfärder till Svitjords och var därför undersåtar där på alla sätt.Jämtarna däremot for åt båda håll och ingen brydde sig om det förrän Hakon stiftade fred och ordnade med handelsfärder till Jämtland och blev vän med de mäktiga männen där. De sökte sig sedan från öster för att träffa honom och lovade honom sin lydnad och att lämna skatt och blev hans undersåtar, eftersom de hörde mycket gott om honom. De ville hellre ställa sig under hans kungadöme än under sveakungen, eftersom de var av norsk ätt och han stiftade lag och landsrätt åt dem. Berättelsen gör gällande att det före 900- talets mitt fanns ett område som gjorde handelsfärder både mot väst och sydöst, men inte betalade skatt till någondera av dessa områden. Att kontakter har funnits mellan Jämtland och dessa båda områden är helt klart, som tidigare nämnts. Däremot är det mera oklart om de mäktiga männen verkligen var av norsk ätt.Detta förhållande höll sig sedan ända tills Olav digre och sveakungen Olav den svenske stred om fördelningen av landet. Jämtar och hälsingar kom då under den svenske kungen och han styrde landet öster om Eidskog och längs Kölen hela vägen norrut mot Finnmarken. Sveakungen tog då skatt av Jämtland. Olav digre ansåg att avtalet med den svenske kungen sade att skatten skulle gå åt andra hållet. Men det hade länge varit så att jämtarna betalade sin skatt till sveakungen och att sysslomännen i landet hade kommit därifrån. Olav digre sänder bud till jämtarna att han ville att dessa skulle ge honom sitt stök, och lovade dem annars svårigheter. Men jämtarna hade beslutat att hålla sin lydnad mot sveakungen. Trots detta försöker Olav digre beskatta Jämtland vid två olika tillfällen. Första gången var vintern 1017- 1018 då Trond Vite for från Trondheim österut till Jämtland för att samla in skatt för kung Olav digres räkning. Men när Trond hade samlat in skatten kom sveakungens män och dödade honom och elva män. De tog skatten och förde den till sveakungen. Kung Olav fick reda på detta och blev mycket missnöjd.Andra gången Olav digre sände män till Jämtland för att samla in skatt var vintern 1020- 1027. Denna gång sändes Torodd Snorresson med elva män. Dessa blev kvarhållna, i tron att skatten höll på att samlas in, men egentligen väntade men på att sveakungens sändemän skulle komma och vara med och besluta om de norska sändemännens öde. Torodd och en man till lyckades emellertid fly, bland annat med god hjälp av Arnljot gällan. Olav digre var fast besluten att låta både ena och kristna hela Norge. Han gick ganska brutalt fram- krisnandet skedde med svärdet. I sveariket hade kungen inte den makten att han kunde tvinga folket att anta en ny trosinriktning. Tvärtemot var kungen beroende av bönderna och deras beslut på tinget. En kung kunde lätt avsättas och bytas ut om han inte uppfyllde sina plikter, vilket i huvudsak var att leda offer och blotfester samt leda rikets män i krig. Att jämtarna valde att hålla sig till sveakungen, vilken inte hotade den rådande ordningen, i stället för att ställa sig under Olav digre och därmed tvångskristnas är en trolig förklaring till händelserna kring skatteindrivningen.

Arnljot Gelline
Arnljot Gelline är en person som förekommer i den isländska diktningen, dvs i Snorre Sturlassons kungasagor. Första gången han blir omnämnd är i Olav Tryggvasons saga. Sammanhanget i sagan är att kung Olav har kallat ut till ledung. De olika skeppen skall bemannas och en lång uppräkning av de män som bemannade kung Olavs eget skepp, Ormen länge, förekommer. Bland dessa nämns Vikar från Tiundaland, bror till Arnljot Gelline. Händelsen bör ha utspelats sig omkring år 1000 e Kr, vilket anses vara det år då Olav Tryggvason förlorande makten i Norge. Arnljot Gelline bör vara en vuxen och välkänd man vid det laget eftersom Snorre speciellt refererar till honom när han nämner Vikar. Intressant är att Vikar kommer från Tiundaland, dvs det nuvarande Uppland.I de sammanhang som Arnljot själv nämns är i Olav den heliges saga. Denne kung, som egentligen hette Olav Haraldsson och kallades Olav digre, blev första gången kung i Norge år 1050, fördrevs från Norge 1028 och återvänder för att återta sitt rike 1030, men stupar vid Sticklastad. Arnljot förekommer i en händelse då kung Olav har sänt några män för att samla in skatt i Jämtland. Torodd Snorresson från Island var kungens sändebud och han hade de väl mottagna. Torar framförde budet inför folket på tinget. Där var man överens om att inte betala skatt till norske kungen. Några ville hänga sändemännen och en del ville offra dem vid blotet. Beslutet på tinget blev dock att hålla kvar sändemännen, behandla dem väl och låta dem tro att de väntade på att skatten skulle samlas in. Sedan skull de väntande sveakungens sändemän, tillsammans med landets folk, få besluta vad man skulle göra med kung Olav män. Sändemännen delades upp två och två på gårdarna, varvid Torodd och en man till blev kvar hos Torar lagman. Under julgillet blev saker sagda som lät Torar förstå varför de hölls kvar. Han och hans följeslagare beslöt att fly undan, men blev upptäckta och infångade. Den här gången lästes de in. När gårdens folk skulle avgå, till en släkting på gille, lämnade Torar sina trälar att vakta fångarna. Torodd och hans följeslagare lyckades dock att fly ännu en gång.Långt in i ödemarken kom de fram till en gård där de blev väl mottagna av Tore och hans hustru. På gården fanns också hustruns bror Arnljot Gelline. Torodd hade aldrig sett en så stor man. Han hade på sig en silkeskappa prydd med guldbroderier och var en praktfull syn. Torodd hade hört talats om Arnljot som en stor stigman och missdådare. Torodd och hans följeslagare sov under natten, eftersom de var trötta efter sin vandring. När en tredjedel av natten återstod kom Arnljot som sade till dem att stiga upp och förbereda sin avfärd. Torodd och hans följeslagare steg genast upp och klädde sig. De fick frukost. Sedan gav Tore skidor till dem. Arnljot gjorde sig klar för att följa dem. Han tog på sig skidorna. De var båda breda och långa. Och genast när Arnljot började använda skidstaven kom han långt före dem. Han väntade in dem och sade att aldrig skulle komma någonstans på det viset. Han sade till dem att de skulle ställa sig på hans skidor. De gjorde detta. Torodd ställde sig intill honom och höll sig i hans bälte och Torodd följeslagare höll sig fast i honom. Arnljot åkte lika snabbt som då han var ensam. De kom till en själastuga när en tredjedel av natten hade gått, tände en eld och gjorde i ordning mat. När de åt sade Arnljot att de inte skulle kasta något av maten, varken ben eller småstycken. Arnljot tog fram ett silverfat ur sin kappa och åt på det. När de var mätta tog Arnljot hand om deras rester. Sedan gjorde de sig klara för att gå till sängs.I den ena änden av huset fanns det ett loft uppe på tvärbjälkarna. De gick upp på loftet och lade sig att sova där. Arnljot hade ett kraftigt huggspjut med guldsmyckat fäste och med ett skaft som var så långt att man fick sträcka upp armen för att nå fästet och han hade ett svärd i bältet. De hade båda sina vapen och kläder uppe på loftet hos sig. Arnljot sade till dem att vara tysta. Han låg längst fram på loftet. En kort stund senare kom tolv män till huset. Det var handelsmän som var på väg till Jämtland med sina varor. När de kom in i huset förde de mycket oväsen och var mycket glada. De gjorde upp en stor eld. När de åt kastade de ut alla benen. Sedan gjorde de sig klara att gå till sängs och lade sig på bänken invid elden. När de hade sovit en kort stund kom en stor trollkvinna till huset. När hon kom in i huset sopade hon kraftfullt och tog benen och allt som hon ansåg var ätbart och stoppade i munnen. Sedan grep hon den man som låg närmast, hon rev honom i stycken och kastade honom på elden. Då vaknade de andra som från en ond dröm och sprang upp, men hon dödade den ene efter den andra tills bara en var vid liv. Han sprang in under loftet och ropade på hjälp om det kunde finnas något på loftet som dög. Arnljot böjde sig ned efter honom, tog tag i axlarna på honom och lyfte upp honom på loftet.Hon vände tillbaka till elden och började äta männen som var stekta. Arnljot reste sig upp och satte sitt huggspjut mellan skuldrorna på henne så att spetsen stack ut genom bröstet. Hon ryckte kraftigt och skrek förfärligt och sprang sin väg. Arnljot förlorade spjutet som hon tog med sig. Han gick fram och kastade ut männens kroppar och satte upp dörren och dörrkarmen på huset, eftersom hon hade brutit ned allt när hon rusade ut. De sov resten av natten. När det ljusnade steg de upp och åt sin frukost. När de hade ätit sade Arnljot: " Nu ska vi skiljas åt. Ni ska fortsätta längs slädvägen som handelsmännen kom i går och jag ska söka efter mitt spjut. För mitt arbete ska jag ta det jag anser användbart av de varor som männen ägde. Du ska framföra min hälsning till konung Olav, Torodd, och berätta för honom att han är den man som jag helst skulle vilja möta. Men han anser väl inte att min hälsning är mycket värd. " Han tog fram silverfatet och torkade det en duk och sade: " För nu det här fatet till konungen och säga att det är min hälsning".Sedan gjorde de sig båda klara för att ge sig av och när de var klara skildes de åt. Torodd och hans följeslagare och den av handelsmännen som hade klarat sig for tillsammans. Torodd for tills han kom till kungen på handelsplatsen och berättade för honom allt om sin färd. Han framförde Arnljots hälsning och gav honom silverfatet. Kungen sade att det var illa att Arnljot inte kommit till honom. " Det är stor skada att så mycket ont ska drabba en så god och duktig man," sade han.Nästa gång Arnljot Gelline förekommer i berättelsen har kung Olav kommit fram till Sticklastad och förberedde sig där för strid. När kung Olav hade kommit till Sticklastad kom en man till honom. Det var inte underligt, eftersom många sökte sig till kungen från häraderna, men man tyckte det var märkligt, eftersom den här mannen var så olik alla de andra som hade kommit dit. Han var så lång att ingen nådde högre än till axeln på honom. Han var en mycket ståtlig man och hade vackert hår. Han var väl beväpnad, hade hjälm på huvudet och ringbrynja, en röd sköld och ett smyckat svärd i bältet. I handen hade han en guldinlagt spjut med så kraftigt skaft att det fyllde handen.Mannen gick inför kungen och hälsade honom. Han frågade om kungen ville ta emot hans stöd. Kungen frågade vad han hette och av vilken släkt han var och vilket land han kom ifrån. Han svarade " Jag har min släkt i Jämtland och Hälsingland. Jag kallas Arnljot Gelline. Jag kan berätta för dig att jag hjälpte dina män som du hade sänt ut till Jämtland för att hämta skatt. Jag gav dem ett silverfat som jag sände till dig som tecken på att jag ville vara din vän. " Kungen frågade om Arnljot var kristen eller inte. Han sade att hans tro var sådan att han trodde på sin egen kraft och förmåga. " Jag har klarat mig med den tron tills nu", sade han. " Men nu ska jag tro på dig konung".Kungen svarade: " Om du vill tro på mig då ska nu tro på det jag lär dig". Du ska tro att Jesus Kristus har skapat himmel och jord och alla människor och att alla som har varit goda och haft den rätta tron ska komma till honom efter döden. " Arnljot svarade: Jag har hört talas om Vite-Krist, men jag känner inte till hans verk och vad han råder över. Men jag vill tro på allt som du lär mig. Jag överlämnar min vilja i dina händer." Sedan blev Arnljot döpt.Kungen lärde honom det som han ansåg var det viktigaste i tron och satte honom främst i fylkingen framför sitt märke. Där var Gök-Tore och Avra-Faste och deras följeslagare. Bröderna Gök-Tore och Avra-Faste hade tidigare erbjudit kungen hjälp då han färdades genom Jämtland. Kungen avböjde dock denna hjälp då männen inte ville låta döpa sig. Dessa sökte dock upp kungen ännu en gång när han var vid gården Sula, väster om Kölen. Denna gång lär de döpa sig. Från striden berättas sedan att i första angreppet stupade Arnljot Gelline, Gök-Tore och Avra-Faste och hela deras följe. Var och en av dem hade dödat en , två eller flera män innan de föll.Vem Arnljot Gelline var, och varifrån han kom, är det ingen som egentligen vet. Men enligt den lokala traditionen hade han sitt hem i Gällö. Han lär ha varit mycket rik och mäktig så att han därför kallades " Gällökungen". Han hade ägor även på Sörvikens område, varför dessa fått namn som Konungsnäset, Kungsslätten, Kungsängen, Kungsberget och Kungsbäcken.

STENÅLDERN

STENÅLDERSLIV Klimat och växtlighet
Omkring 7000 f Kr låg inlandsisen fortfarande kvar, men börjar så sakta att smälta bort. Omkring 6700 f Kr var medeltemperaturen ungefär densamma som nuvarande, men ökade snabbt till ett par grader varmare. Omkring 1000 f Kr började den sjunka igen . under värmeperioden dominerades växtligheten i skogarna av björk och tall, men där fanns också asp, al, hassel och ek. Det klimat och den växtlighet som var rådande, då människorna under stenåldern bosatte sig här, skiljer sig alltså markant från vad vi är vana vid i dag.

Spåren efter människorna
När de första människorna kom till trakten är svårt att avgöra. Det finns dock arkeologiska undersökningar på andra håll som visar att bosättningar förekommer strax efter att isen har smält bort, bland annat vid Foskvattnet i norra Jämtland. De spåren stenålderns människor har lämnat efter sig, och som vi kan upptäcka i dag, är främst bosättningar efter sjöar och vattendrag. Lämningarna består mestadels av rester efter redskapstillverkning och redskap som yxor, pilspetsar, spjutspetsar, klubbor , knivar och skrapor av olika stenmaterial.Andra föremål av skinn, ben, horn och trä, dvs sådana som består av organiskt material, har nog funnits men tyvärr gått förlorat. Andra lämningar som man kan finna är härdar och kokgropar. Skärvsten är också vanligt förekommande. Dessa sönderbrutna stenar har till kommit genom upphettning i elden, där de har spruckit sönder, eller också har de spruckit sönder genom att de lagts i kallt vatten för att värma detta. Stenålderns människor levde av det de kunde få tag på genom jakt, fiske och insamlande av växter. De vanligaste resterna efter föda som man kan finna på boplatser i dag är främst brända ben från älg, men även bäver.

Bosättningar
På de flesta boplatser finns inga spår efter bostäder. Detta innebär inte nödvändigtvis att sådana inte har funnits. Det är möjligt att man använt sig av någon form av tältkonstruktion eller enklare skydd för vind och regn. Samtidigt skall man komma ihåg att klimatet var avsevärt varmare och torrare än i dag, och att den som inte är van vid uppvärmda bostäder inte heller är lika känsliga för temperaturväxlingar. Inom området finns dock lämningar efter bostäder som troligen har tillkommit för skydd mot kylan. Dessa sk boplatsvallar finns samtliga i områdets sydligaste del vid Harrsjön och Strången i Bodsjö socken. Liknande vallar på andra håll har genom arkeologiska undersökningar kunnat dateras till tidsperiod 4000-1500 f Kr. En relativt närliggande boplatsvall, vid Täckelsjöns norra strand i Hällesjö socken, har undersökts och daterats till ca 3000 f Kr.Den största boplatsvallen i området är oval till formen och har yttermåtten 18*9 meter. Den ligger söder om en mindre bergshöjd och norr om Väcksjöåns utflöde i Strången. Två vallar med yttermåtten 11*8 meter finns vid Harrsjöåns utlopp ur Harrsjön. Den ena ligger på en udde norr om ån och den andra på en udde på åns södra sida. Intill den ligger en mindre vall men yttermåtten 6*5 meter. Boskapsvallarna har tillkommit genom att man grävt ur en par decimeter djup fördjupning i marken och kastat upp jord i vallar runt denna. I fördjupningen har sedan någon form av bostad blivit upprest. Hur bostaden varit konstruerad är inte känt, men den har troligen bestått av någon form av tältliknande konstruktion. Nedgrävningen har haft som funktion att genom jordvärme skapa en bättre möjlighet att bibehålla en relativt god värme. I övrigt kan den behövliga uppvärmningen gått till på två olika sätt , antingen genom att man eldat inomhus eller genom att man lagt in uppvärmda stenar.På golvytan har det efter hand bildats en del avfall, vilket rensades ut och lades upp på vallarna. Man tror att människorna levde inom mindre grupper som rörde sig inom ett revirområde. Boplatsvallar har tolkats som vinterbostäder och följaktligen skulle de andra boplatserna kunna vara sommarboplatser och tillfälliga bosättningar under en viss årstid. Gruppen, eller delar av gruppen skulle i så fall har fört sig inom ett relativt stort område för att utnyttja olika resurser.

Jakt i fångstgropar
Jakt på älg i fångstgrop har av allt att döma pågått sedan stenåldern. Av de dateringar som gjorts inom Jämtlands län är visserligen enbart ett fåtal riktigt gamla men den äldsta daterade gropen är konstruerad redan omkring 5000 f Kr. Det finns desto fler av de undersökta groparna som daterats från ca 2000 f Kr och framåt.Konstruktion av fångstgropar tycks ha varit vanligt under järnålder och medeltid. Man vet att detta sätt att jaga älg har förekommit långt fram i tiden, och att ett fångstgropsystem kunde vara lika värdefullt som själva gården. Jakt på älg i fångstgropar förbjöds i lag så sent som 1864. Många av fångstgroparna ligger ensamma, men det finns stora system som kan vara upp till flera kilometer långa. Det största systemet i området har 28 gropar och ligger vänster om Sundsjön. Ett annat stort system ligger mellan Sidsjö och Hunge, och har totalt 20 gropar.Jakten i fånggroparna kunde gå till på två olika sätt. Ett sätt var att låta gropen vara övertäckt och gick emellanåt för att se om man fått någon fångst. Detta var troligen fallet i de gropar som var försedda med spjut i botten. Denna typ av jakt var avsedd att skaffa skinn och köttet var mindre viktigt ett annat sätt var att bedriva drevjakt. Möjligen har man byggt stängsel mellan groparna, och täckt över dessa. Sedan har man drivit älgen, som tagit den enda tänkbara vägen, och fallit ned i gropen där man kommit åt att döda den. Groparna har varit konstruerade på två olika sätt ,antingen som tidigare nämnts med spjut i botten, eller med sk sparklåda. Sparklådan är en liten låg trälåda ofta rektangulär. Båda konstruktionerna har haft som funktion att hindra älgen från att komma upp, liksom de slanor som man täckt gropens väggar med.

Hällmålningar
Att det finns hällmålningar i området har inte varit känt i nutid förrän Riksantikvarieämbetets inventering efter fornminnen 1992. Då upptäckes ett antal lodräta bergväggar med målningar vid Forsaån och Forsavikens norra del. Totalt finns det fyra lokaler med fem målade ytor. På en yta finns en naturalistiskt målad älg, och på en annan en stilistiskt målad älg samt ovanför denna en sicksackformad figur, troligen förställande en orm.Hällmålningar på lodräta klippväggar har i Sverige upptäckts framför allt i Jämtland, Ångermanland, Värmland och Bohuslän. Dessa, tillsammans med hällristningar på sluttande berghällar, ingår i ett större komplex av hällkonst inom hela det cirkumpolära området omfattande Sibirien, norra Ryssland, Finland, norra Skandinavien och Nordamerika. Denna typ av hällkonst brukar kallas jaktristningar då de till stor del består av jaktbart vilt. Motiven är främst älgar, men det förekommer även andra djur som t ex björn, fågel och ormar, samt även människor och diverse andra figurer.Hällmålningar och - ristningar har länge tilldragit sig forskares intresse. Tolkningar av dessa har också varit många. En av de tidigaste teorierna är att hällkonsten var en form av förhistoriska konstverk, vars syfte var att pryda berghällarna. Andra forskare har menat att dessa skulle vara en form av tidiga historiska dokument som berättar om särskilda händelser, eller mytologiska skeenden. En vanlig tolkning är att bildernas funktion har varit av magisk eller religiös karaktär. Man kan med andra ord ha målat eller ristat in en älgtjur för att framkalla god jaktlycka. Figurerna kan också ha haft betydelse inom den shamanistiska religionen som t ex en människogrupps totemdjur, dvs ett slags skyddsväsen. Vidare har det framförts en tolkning av mer prosaisk karaktär som hävdar att målningarna eller ristningarna markerar de olik befolkningsgruppernas territorium. Enligt den sista tolkningen kan man möjligen tänka sig att här har funnits ett revirområde från boplatsvallarna i söder och längs vattendrag norrut till hällmålningarna.Försök att datera bilderna har också gjorts, bland annat i Nämforsen där vattenståndet har ändrat med tiden. Detta innebär att de äldsta ristningar finns överst och de yngsta underst. Med hjälp av olika stilar har man sedan kunnat datera andra bilder. Med utgångspunkt från dessa dateringar kan målningarna vid forsaån vara från ca 2000 f. Kr.

Fornminnen i Revsund- Gällö kommundel. Gravar
Gravar som på många håll är den vanligaste fornlämningen förekommer bara i ett mindre antal. Gravhögar har funnits vid Revsunds kyrka och i Gällö. De övriga kända gravhögar är annars koncentrerade till framför allt området kring Sundsjö. Många av dessa är bort odlade i dag, med där har funnits sådana i Stamnäs, mellan Fanbyn och Marsätt, i Skorsta och Lövsta. Det lär också ha funnits gravar i Sörviken. Vidare finns dessa gravhögar även i Ede och Björsjö. En annorlunda gravlämning, numera borttagen, är kammargraven i Gällö. Möjligen finns det flera i området, men denna gravform är svår att upptäcka då den inte är synlig ovan jord. Den tredje formen av gravar är små stensättningar som går under begreppet insjögravar, sådana finns på Forsanäset och i Fasaviken, på Finnkärringnäset strax norr om Finnäs, på Ammerön vid Skepparhällan och Blindgubbenäset samt vid sjön Grötingens norra strand. En grav, undersökt och borttagen, har funnits på Backnorholmen.

Ristningar och målningar
Hällmålningar från stenåldern finns i ett litet område vid Forsavikens norra ände och forsaåns södra del. En sentida ristning finns på Strångberget i närheten av Strångbergsgrottan. Dessa ristningar består av bokstäverna MX.

Minnesvårdar
Minnesstenar finns det en av i Hungetrakten samt den så kallade Per- Aronstenen i Björnön. Det finns en minnestavla uppsatt i Forsaviken efter en drunknad, samt ytterligare en minnesvård i Sundsjö.

Samlingsplats
Den enda kända samlingsplatsen i trakten är ett fält vid Stamnäset som tidigt användes som militärt övningsfält. Detta fält ligger i anslutning till ett boställe för högre militärer, som låg i Stamnäs.

Boplatser, arbetsliv och näringsfång
Till dessa kategorier av fornlämningar räknas de, som i området dominerar den kända fornlämningsbilden. De äldsta är boplatser längs sjöar och vattendrag inom stort sett hela området. Mindre vanliga är boplatsvallarna som finns i Bodsjö sockens södra del vid Harrsjön och Strången. Vidare förekommer rikligt med senare tiders ödegårdar, gamla by- och gårdstomter samt nedlagda fädbodar, spridda runt om i området.En annan rikligt förekommande fornlämnigskategori är fångstgroparna, som finns runt om i skogarna och har använts under lång tid, från stenåldern och ända in på 1800-talet. Andra lämningar finns efter senare tiders nyttjade av naturresurserna i skogarna, som medeltida järnframställningsplatser samt även rester efter kolbottnar, stybbtag och tjärdalar. Det finns också ruiner efter gamla kvarnar i forsa, Höviken, Orrbodån, Sörviken och Boggsjö. Vid Strångberget finns en plats som kan vara ett gammalt kvartsbrott från stenåldern. Strax väster om Samsta ligger ett gammalt tegelbruk.

Kyrkoruin, försvarsanläggning och byggnadsminnen
I anslutning till nuvarande kyrkan i Sundsjö finns ruinen efter den gamla medeltida kyrkan från 1200-talet. Vid Bodsjö kyrka finns också det så kallade " Boddas bönhus", som enligt traditionen skulle ha varit den första gudstjänsten i socknen. Denna byggnad har kunnat dateras till tidigast 1291, men dess användning är osäker. Här finns också kyrkstallar, liksom vid Revsunds kyrka.

Samfärdsel
Till lämningar knutna till samfärdsel räknas de milstolpar, och fundamenten till dessa, som finns bevarade i Sundsjö och Revsunds socknar längs genomfartsleden. En annan sådan lämning är hålvägen vid Sandnäs. Vid Pilgrimstad finns också en gränssten. Det finns också uppgifter om att det skulle ha funnits vårdkasar på Stångberget och Förberget.

Platser med tradition
Det finns en lång rad platser med tradition. Några av dessa sägner kommer att berättas senare i texten. Här skall jag bara nämna namnen på dessa platser, vilka är Kampåsgrubban, Drakhällan, Ryttarhällan, Draged, Anundslätten, Trollringen, Gullholmen, Kärringen, Guldbacken, Ola- stenen, Oltorpshöjden, Skepparhällan, strandvall i Revsund, Hålbergsgrottan, kungsgård i Förberg, Hundshöjden, Åkhöjden samt ett båtvrak vi Blindgubbsnäset.

Lösfynd
De vanligaste lösfynden är yxor gjorda av bergart. Dessa finns av lika typer, dels de som inte närmare är specificerade, dels trindyxor, skafthålsyxor och en båtyxa. Några stenklubbor har också påträffats. Andra stenredskap som upphittats är knivar, dolkar, spjut- pilspetsar av skiffer och flinta, samt kavartsavslag och kvartsitspetsar. Det enda bronsåldersfyndet i trakten, och dessutom ett av Jämtlands sex bronsåldersfynd, är en dolkklinga av brons som påträffats vid Revsund. Av järnföremål har spjut- och pilspetsar påträffats, samt ett par skafthålsyxor.På Ammerön har man också funnit en depå med tio stycken spadformiga ämnesjärn, av den typ som är vanlig i Jämtland. Även en järntacka har upphittats och från senare tid även en stigbygel och en lie. Föremål av trä, ben och horn är mindre vanliga då de inte bevaras så lätt. Trots detta har några sådana fynd gjorts. Ett av dessa är en träspade. Vidare har man i Sundsjö funnit en skida, och i Gårdstjärn vid Kälen ett par stockkanoter. Några andra fynd är ett skelett vid Revsunds kyrka och en mammutbete vid Pilgrimstad. Andra föremål som upphittats är en fiskekrok och ett antal sänken, en eldslagningssten, en brynsten, några spännen samt medeltida mynt.

 
Tillbaka

  © 2005 Bräcke Turism & Konferens, Portalen levererad av .: Webcows - Dependit AB :.